”Deras musik smög sig snarare på svenska folket snett bakifrån”

Orden är journalisten Håkan Lahgers och står att läsa i häftet till Bo Kaspers Orkesters samlingsskiva ”Hittills” som släpptes för två år sedan. Det är upp till var och en vad man läser in i dem, men i mitt tycke så sammanfattar de BKO på ett bra sätt.

Faktiskt på mer än ett sätt.

Citatet hänvisar nog främst till att det fanns en tid då inte ens de garanterat sålde guld på en vecka. Sedan passar det även in som passning till det grabbiga och fräcka BKO. Inte för att gemene man kanske tänker på folkkära och framgångsrika Bo ”Kasper” Sundström och hans mannar som särskilt rebelliska eller utmanande. Men faktum är att det fanns en tid då de även de var små och faktiskt var ganska så uppkäftiga på sitt eget lilla sätt. Visserligen sofistikerat och tämligen subtilt, men texterna har alltid innehållit gott om både under-bältet-referenser och dryckesromantik.

Ibland är det mer rock 'n' roll att spela sin egen mix av folkhemsjazz än att låta distpedalen bli kvar i nedtryckt läge och ha avklippta shorts och rutig skjorta. Början av 90-talet var en sådan period. Gå mot strömmen genom att vara strömlinjeformad.

Det har nästan gått tio år sedan dess och BKO:s egna mix av jazz, sval-soul, bossanova och pop har smakat lite olika på olika skivor. Det har höftats med ingredienser som körts i mixern och spetsats med skickligt instrumenttrakterande och högklassiga texter.

Det har inte alltid smakat fantastiskt. Ibland har det fått stå på spisen lite väl länge och resultatet har blivit alltför överproducerat. ”Amerika” fick till exempel en för stor dos av popsleven, men oftast har det varit en välsmakande mix. Visserligen lite halvfegt-, eller storkökskryddat men nästan alltid tillräckligt spännande för att man skulle vilja ha backning.

Förra studioplattan, ”I centrum” som släpptes 1998 är ett bra exempel på hur det blivit när de lyckats. ”Kaos” är tyvärr ett exempel på det motsatta.

Mixern har stått på för länge och hela alltet har sedan glömts bort på spisen. Inte för att BKO någonsin har varit utrustade med spetsiga kanter, men nu är det så välpolerat, söndermixat och överkokt att det är på gränsen till ointressant och smaklöst.

Inte ens texterna känns klockrena längre. Tidigare har man kunnat sätta sin sista slant på att de skulle få en att dra på smilbanden eller bli imponerad av någon klurighet, men nu känns det mesta som ett enda stort – jaha, var det inte mer?

Naturligtvis så håller de en hög lägstaklass. Men topparna saknas och genomsnittet är långt under det vanliga. Texterna handlar som nästan alltid om funderingar kring vardagens små mysterier och bryderier. Men istället för att behandla oförmågan att kunna få pengarna att räcka till månadens slut, sjunger Bosse nuförtiden om han har gott om pengar, för vilka han köpt en båge som ska ta honom bort. Bort, men inte till äventyret. Planen är att åk hela 10 kilometer, men han börjar längta hem redan efter fem. Hem till tryggheten. Hem till gården.

Det är kanske där problemet ligger? De redan tidigare mogna männen har kanske blivit övermogna? De har stadgat sig och är till synes nöjda med livet. De säljer miljarder med skivor och är framgångsrika. Vad är moroten då? Var är hungern?

Den kanske finns där, men den känns inte – den hörs inte.

”Nu leker jag med barn och boll
Det regnar och är nästan noll
Det regnar och är nästan noll
Känns inte särskilt rock'n'roll”
”Det smartaste jag gjort”

BKO 2001 känns villa, volvo, vovve och avkomma. Varför inte köra på i samma spår när de ändå finns där. Ett lite delar bekvämt och farligt sätt att resonera.

”Det finns saker som vi en gång kunde dö för” går texten i ”Kasta något tungt”. Det känns som om det citatet sammanfattar ”Kaos”. Vet inte vad de sakerna var, men de känns mycket riktigt avlägsna.

Förstasingeln ”Ett fullständigt kaos” kändes solblekt redan första gången och har inte vuxit nämnvärt sedan dess. ”Ett ögonblick i sänder” har en bitvis gripande och personlig text, men den räddar inte låten. ”Det smartaste jag gjort” är snudd på det gamla goda BKO som känns igen från låtar som ”Hon är så söt” eller ”Fyrarättersmål”, men ”Vackert land” med text av Wille Crafoord, ”Innan klockan slagit tolv” och ”Det är inte mig det är fel på”, siktar på känslocentra men träffar sirapsnerven som bara blir överstimulerad.

Bäst på skivan är nog den minst hittiga låten, ”Människor som ingen vill se”. Där känns det som om de har något att säga som är värt att lyssna. Så många fler skäl att sätta på den här skivan på bekostnad av någon annan med BKO hittar jag faktiskt inte.

Att de sedan med största sannolikhet kommer att vara lika kassaskåpssäkert tajta som vanligt när de ger sig ut på turné, och att de här låtarna nog lyfter sig lika mycket som ”Puss” gör live jämfört med studioversionen, är en helt annan sak.

Vilka som ligger etta på topplistan som publiceras i morgon? Vilka tror du?