Har alltid haft ett pendlande förhållande till Bröderna Robinsons band. Den främsta anledningen är att de varit rätt ojämna genom åren. Lysande rock har blandats friskt med mindre lyckade försök att svänga eller att låta tunga.

I ett virrvarr av mer eller mindre bra plattor och låtar, droger och hastiga medlemsbyten har det dock alltid funnits två konstanter: bröderna Chris och Rich. Storebror och Lillebror. Sång och gitarr.

”Kan du inte komma överens med min lillebror?! Det finns gott om gitarrister! Blam – bam – tack och hej!”

Efter en ner-period i mitten av 90-talet gjorde de en hyfsat storstilad comeback med By Your Side för tre år sedan. De hade enligt uppgift (läses: skivbolaget) tagit sig upp ur det kemikaliska träsket och var fokuserade på att göra musik igen. Hur det än stod till med sanningshalten i det så var plattan ett steg i rätt riktning. Låtar som Go Faster, Kickin' My Heart Around, Horsehead och Welcome to the Goodtimes visade upp ett The Black Crowes som återigen kunde hantera fart, sväng, tyngd och finess. De ingredienser som tillsammans med Richs känsla för effektiva riff och storebrorsans karisma gjort bandets retrorock intressant.

Efter ett mellanspel som Led Zeppelin-kompband är Lions den första plattan på nytt bolag. Misstänker att det var turnén och liveplattan tillsammans med Jimmy Page som gjorde att många recensenter bara lyssnade med ett halvt öra på Lions när den släpptes. De lade ihop ett och ett och sen var det färdiglyssnat.

”Aha – de två första låtarna är bland det tyngsta de gjort?!” Och därefter var de redo med oförtjänt låga betyg och konstaterade att TBC gått ner sig i Zeppelin-riff och satt prefixet hård- framför retrorock.

Fel. Fel. Fel. Eller, iallafall nästan helt fel.

Visserligen bjuder Lions på några av The Black Crowes tyngsta stunder, men det är inte allt. Långt ifrån. Skivan spretar åt alla möjliga håll. Inte för att den är experimentell i ordets klassiska betydelse men det experimenteras friskt. Även om det inte är några ljusår mellan stilarna så tar plattan med lyssnaren till rätt skiftande landskap i republiken rock. Det bästa exemplet är förmodligen Cosmic Friend som byter skepnad några gånger under resans gång. En låt att älska eller hata. Själv pendlar jag på ett varannan-gång-schema.

Lions är inte en jämn platta. Ska man lyssna från start till mål får man antingen sila friskt eller svälja både mygg och elefanter. Ett snabbt, humörstyrt skip-finger är att rekommendera. Ballader som Miracle to Me (som rimligtvis är Chris kärleksförklaring till frugan Kate Hudson) och Lay it all on Me tillhör inte gruppens stora låtar och bör få vila åtminstone varannan lyssning.

Inte heller Ozone Mama platsar på topp-40-listan. Där ger de sig tyvärr på att försöka skapa nåt slags tillbakalutat, coolt, svart sväng, men resultatet blir istället att de nästan kör av vägen. Även Young Man, Old Man börjar på farlig mark där killar med så blekt pigmentering och lite afrokrull inte ska vistas när det blir mörkt, men tack vare en respektlös vers så styr de faktiskt upp det hela med stadig hand. För bröderna Robinson är alldeles för rutinerade för att släppa något rakt igenom dåligt från sig. Trots avåkningarna håller de sig oftast på vägen med säker hand och bjuder även på ett par riktiga höjdpunkter.

Greasy Grass River böljar fram med rytande wah-wah-pedaler och taktbyten. En läcker bluesrock i valstakt. Lickin' är lekfullt nonchalant. Come On har en refräng som sitter redan innan du hört den. Första singeln Soul Singing växer efter en trevande inledning till sig till en gospeldoftande refräng som för tankarna till Remedy från The Southern Harmony and Musical Companion.

Lions är inte brorsornas bästa platta – men bra mycket bättre än den fått rykte om att vara. Inte för nybörjaren men för oss som vill hålla oss uppdaterade om vad de har för sig.