Checklista för soloprojekt från Wu-stallet:

Står RZA som producent? Jajamensan. Finns det reklam för andra Wu-skivor i cd-häftet. Visst. Blir någon skjuten? Check. Samplingar från filmer? Harå. Gästas han av andra Wu-killar? You bet.

Shyheim, Wu-Tang Clans yngste medlem, har blott 22 år hunnit med att släppa tre skivor, haft roller i två filmer och dessutom synts i TLC:s video till Waterfalls. Inte illa pinkat.

Själv hade jag hunnit med gymnasiet, lumpen och några strödda högskolekurser vid samma ålder.

Men Shyheim har säkert inte haft lika kul. Typ.

Det första jag lägger märke till när jag får Manchild i min hand är texten som står på omslaget: ”Executive producer: The RZA”. Stor text.

Det är sällan ett gott tecken.

Inte blir det bättre när jag upptäcker att RZA faktiskt inte haft det minsta med tillkomsten av den här skivan att göra. Den mest namnkunnige producenten på skivan är Big L som producerat ett spår.

Den mest namnkunnige producenten är alltså död? Det blir bara bättre och bättre.

Med ungefär inga förväntningar alls börjar jag lyssna. Och blir riktigt positivt överraskad. De olika producenterna har skapat en skiva som är mer varierad än de flesta Wu-skivor. Och riktigt svängig.

Överlag är produktionen mer melodiös än vi är vana vid för att vara en av RZA:s undersåtar. Club Scene och Trust It’s On doftar somrig New York-hiphop. Och jag gillar verkligen elektrofunken i Twin Glocks.

Jag vet inte om Shyheim drabbades av vårkänslor när han spelade in Manchild, men Unconditional Love låter som en korsning mellan Ja Rule och LL Cool J i deras gladaste och mest kärlekskranka ögonblick.

Resultatet är… inte så bra. Men det är ju kul att han vågar vara lite mindre hård. Eller så ville han skriva en MTV-hit.

Men visst är Wu-känslan närvarande. I Declare War och Verses From The Arsenal har höga betyg från RZA-universitetet. Framförallt mästerverket Furious Anger, med gästspel från Big L och med en otroligt smakfull sampling av Dusty Springfields Windmills of Your Mind, skulle utan problem platsat på tidiga Wu-skivor.

Dock finns det spår som drar ner betyget. Jag hade gärna klarat mig utan meningslösa låtar som Spectacular och Cease Fire. Men det är därför det finns programmeringsfunktioner på cd-spelaren.

Shyheim rap är också förvånansvärt bra. Han lyckas till och med ge självaste Big L en match. Den enda gången det känns som Shyheim är lillebror Wu är när Method Man visar var skåpet ska stå i Am I My Brothers Keeper.

Men Shyheim behöver faktiskt ingen hjälp vid micken. Det här lovar gott för återväxten i RZA-land.