Fused består av tre londonbaserade göteborgare; Sam Onervas, Max Reich och Petra Hallberg. Tillsammans har dessa tre på sitt första album producerat en ganska lätt men välsmakande blandning dansanta låtar. Influenserna är många och trion blandar ganska friskt. Här finns sjuttiotalets diskostråkar, åttiotalets polyfoniska synthljud, lätt funkiga rytmer, snygga wah-wah gitarrer och light-klubbiga beats och basgångar. Allt sammanbakat i en modern form.

Jag har dock svårt att tro att Fused kommer få speciellt mycket cred för sitt album. Det är inte tillräckligt retro för att vara Daft Punk. Det är för lite klubb för att elektronica-fansen ska gilla det. Det är för bra för att list-publiken ska köpa det. Problematiskt, men bara till en viss gräns.

”Audio” är ett snyggt album. Det märks att trion har smak och känsla för design. Formen är snygg. Konceptet är snyggt förpackat. Konvolutets och webbens svensk/engelska formgivning känns ungefär som musiken. Jag har svårt att inte gilla det, men det är inget jag skulle gå en omväg för att få se.

Men när musiken flyter ur mina hörlurar får den mig att må bra. Det svänger på ett behagligt sätt i tillbakalutade låtar som ”Hightide” och ”Somebody else”. Ett smygande välbehag sprider sig och jag kommer på mig själv att nicka lite fånigt med ett leende på läpparna i busskön. Andra låtar är det mer tempo och tryck i, och börjar huvudet nicka allt kraftigare. Till slut börjar också ben och armar rycka så smått. Och jag som inte gillar dans. Det har nästan samma känsla som underskattade Eclectic Bob och Kinobe.

Kort sagt, Fused levererar en behaglig blandning av rytmer och influenser som gör att jag känner mig väl till mods. Men lättvikten gör att jag efter att ha lyssnat på hela albumet gärna går över på tyngre saker.

Fused är som Wallpaper. Oerhört snyggt designade, men utan innehåll som lyfter formen.