Bostons stolthet Dropkick Murphys skriver med sitt tredje album historia. ”Sing loud, sing proud” kommer nämnas i samma andetag som Dead Kennedys ”Plastic Surgery Disasters”, Crass ”Feeding Of The 5000″ och Stiff Little Fingers ”Inflammable Material”.

Förstår du inte vad jag menar.

Ok då. Punkens svar på Stones ”Exile On Main St.” eller Beatles ”Revolver”.

Nu borde du inse hur stor den här plattan är och vilken betydelse den kommer att ha för punkscenen under många år framöver.

Dropkick Murphys förädlar sin vitala streetpunk från de tidigare skivorna ”Do Or Die” och ”The Gang's All Here”, samtidigt som de fortfarande är hungriga som vargar.

Hungern tror jag beror främst på att Bostoncombon numer består av sju personer! Yepp, du läste rätt! Al Barr (sång), Ken Casey (bas) och Matt Kelly (trummor) har fått sällskap av en kvartett ungdomar som det sprudlar energi om. James Lynch och Marc Orrel är fantastiska gitarrister, Ryan Foltz njutbar med sin mandolin och läckra Spicy McHaggis vet hur man hanterar en säckpipa.

Och det är brygden på streetpunk och det irländska arvet som gör Dropkick Murphys till ett av de allra mest spännande banden av i dag. De levererar sin musik med själ och hjärta och när de dessutom flirtar med Billy Bragg i ”Which side are you on” är lyckan fullständig. Det blir inte sämre av att Pouges-fyllot Shane Macgowan dyker upp på ”Good rats” och låter sin spritskadade stämma ge ytterligare dimension till ”Sing Loud, Sing Proud”.

Dropkick Murphys kommer till Hultsfred i sommar. Missa dem inte då. Plugga redan nu ”The Rocky Road To Dublin”, ”The New American Way” och ”A Few Good Men”, så skrålar vi tillsammans. För det är det Dropkick handlar om – having a laugh and having a say.
Oi Oi Oi!