Jag har några bestående minnen från Popstad i Malmö förra året. Det största är att hela redaktionen var där – utom jag. De andra handlar mest om rapporterna från konserterna och redaktionens upplevelser och efterspel. Redaktionen, Blacknuss och dansk radio är en bra historia. Spotrunnaz konsert och skivbolagsrepresentantens reaktion är en annan. Den går ungefär så här: Spotrunnaz på scen svänger hårdare än det mesta under helgen, skivbolagsmannen blir så betuttad att han går ut från konserten, ringer sin chef och ber honom signa bandet med omedelbar verkan. Poängen är att duon redan är signad av samma bolag som den aktuella representanten kommer ifrån.

Sen tog det ett bra tag. Någon musik fick vi inte. Den låg i tryggt förvar i skivbolagets djupa valv. Buzzen runt Spotrunnaz böjade avta. Skivbolaget släppte till slut skivan. Det blev en mindre P3-hit med utmärkta ”The Uh-Uh”. Så mycket mer hände inte. Kanske berodde det på att M&M inte rappar på svenska, kanske berodde det på att skivbolaget sög på karamellen för länge.

Nu är det ytterligare veckor senare och skivan har landat hos oss. Jag tar den och slås av hur bra det låter. För fem, eller kanske rent av ett, år sedan hade det här slagit ner som en bomb i Sverige. Idag är det trångt om utrymmei media. Mer eller mindre ruttna bananer stjäl det mesta av utrymmet i press och radio. Rimmar du inte på svenska är du inte intressant. Det gör ont i min själ att menlös massproduktion får mer utrymme än det här.

Extra ont gör det att vi inte är bättre än resten. Den här recensionen hamnar på undanskymd bonusplats. Att vi tar oss tid att pusha Spotrunnaz lite extra med en intervju är inte så troligt. Jag skyller på systemet. Jag försöker få det till att det inte är mitt eller vårt fel, men på sätt och vis är det det. Det är vår förbannade skyldighet att berätta vad som svänger och vad som inte svänger. Lyfta fram det som andra glömmer och gömmer.

Sätter jag nu en sexa eller tom en sjua på den här kommer de flesta av er tycka att betyget är lågt och inte bry er om att kolla upp skivan. Jag skulle ha gjort likadant. Vem har råd och tid att kolla upp allt som verkar lite intressant? Men, snälla gör det. Spotrunnaz förtjänar din öron, även om skivan inte håller hela vägen. Den är lite jämntjock. Men den är det bästa som hänt den svenska hiphopen sen Looptroop släppte ”Modern Day City Symphony” förra året. Den välter hela republiken och lämnar den bakom sig i lågor. ”X-Marks the Spot” brinner. Permanent.