Finns det något mer menlöst än att tugga på ett tuggummi som tappat smaken? Har aldrig fattat tuggummituggandets terapeutiska funktion. Kan ha med att göra att jag aldrig varit någon baddare på att blåsa bubblor kanske? Har alltid levt efter devisen: smakar det inte så åker det ut.

Det finns en slags pop som brukar berikas med prefixet tuggummi-, jag tror att det är sådan musik Dubstar försöker göra. Med lite lätta stänk av pretto. Och visst, det är hurtigt och glatt och det vimlar av tempoväxlingar, körer och små försök till hookar i varje refräng. Allt som en hitlåt ska innehålla enligt hitskrivarhandbokens första kapitel. Men efter två låtar är det lika spännande lyssning som att försöka sig på att gissa hur Roxettes kommande singel låter.

Om tuggummit Dubstar hade någon smak från början så var det cherry (det heter ju som bekant inte körsbär längre). Cherrytuggummi är inte gott. Det smakar bara syntetiskt och är inte närheten av frukten den försöker imitera. Det är typ den enda sortens tuggummi som jag blir glad när det tappar smaken fort och åker ut.

Jag vet inte om sångerskan Sarah Blackwood gäspar av uttråkning på skivans omslag? Jag vet däremot att den inte bjudit mig på mycket annat än gäspningar och överansträngd, musikalisk käkmuskulatur.

Vid närmare eftertanke så gäspar hon nog inte. Hon gapar för att få plats med de två gigantiska tuggummina hon har i handen.

Cherry.