Tyska Century är inte på långa vägar lika kända som Paradise Lost. Banden släpper sina nya album nästan samtidigt och har också turnerat ihop. Uppmärksamheten kommer troligen gå till de sistnämnda.

Egentligen borde Century inte vara något att hetsa upp sig över. Tyskar som spelar en blandning av hårdrock, goth och synth av bästa åttiotalsmärke. Trodde heller inte mycket på det när jag fick skivan i min hand. Men ändå helt otippat har jag under senare tid låtit detta album kompa mina bilresor. Ännu mer otippat har jag kommit på mig själv att sitta och sjunga, eller vråla, med i vissa refränger.

En gång i tiden var jag hårdrockare med förkärlek för symfoniska och pompösa band som Magnum. På senare tid har jag också lärt mig uppskatta tysk synth, med band som Iris och De/Vision. Visst, jag har också kunnat ta till mig valda delar av Sisters of Mercy. Men att blandningen av allt detta, inspelad femton år efter storhetstiden, skulle golva mig trodde jag inte.

Hur som helst blir jag alldeles dum i huvudet av låtar som ”Fall for You”, ”I Regret”, ”High and Low” och ”Me, Myself and I”. Jag knyter näven, skakar på huvudet och dansar oerhört fånigt. Blir varm inombords och trycker extra på gasen. En känsla som jag oftast får av skitigare rock à la The Peepshows och Backyard Babies nuförtiden. Men även välpolerad, producerad och pompös hård/synt/goth-rock kan fortfarande ta fram det bästa/sämsta hos mig.

Det borde vara gräsligt. Gjort av tyskar. En blandning av två mossiga musikstilar vars bäst-före-datum sedan länge gått ut. Kanske är det mitt tyska blod. Kanske är jag bara patetisk. Hur som helst älskar jag detta. Frågan är bara för hur länge. Just nu är det i alla fall världsbäst.