Jag ska börja med att erkänna att jag har ett ganska ambivalent förhållande till liveskivor. Inte sällan tycker jag att de inte blir något annat än ”Greatest Hits – live” med versioner av låtarna som egentligen inte tillför särskilt mycket. Tvärtom handlar det ofta om dåligt ljud, evighetslånga solon och en låtlista helt utan överraskningar. Visst, de allra mest inbitna fansen älskar det ändå oavsett men de flesta andra kan klara sig alldeles utmärkt utan de här skivorna.

Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att en riktigt bra liveskiva är bland det skönaste man kan lyssna på. Det finns en charm med en bra liveinspelning som inte går att komma ifrån. När det är som bäst och man hemma på sitt vardagsrumsgolv riktigt kan känna dofterna, värmen, spänningen i luften, publikens extas och skivspelaren formligen håller på att vibrera sönder av den energi som komprimerats på skivan är det svårt att inte älska det.

Om bandet inte är snortight, so what. Det är inte det som är det viktiga. Jag lyssnar tio gånger hellre på en liveskiva där bandet spelar lite fel och missar några toner ibland men där inspelningen lyckas få fram den äkta livekänslan än på en musikaliskt klockren konsert där man inte känner något större engagemang från bandet.

För det är väl ändå det en liveskiva i första hand försöker förmedla? Känslan. Den där unika känslan man bara får när man står framför en scen totalt lycklig och bara låter sig svepas med av musiken. När det enda som finns är du och bandet och varje ton, varje ord som kommer från scenen är riktat just till dig. Är dessutom inspelningen från ett konserttillfälle där man själv befann sig i publiken blir upplevelsen om möjligt ännu starkare.

Jag var inte där när norska rockbandet Motorpsycho, och deras landsmän i jazzbandet The Source, klev upp på scen under Kongsbergs Jazzfestival sommaren 1995 för att göra sin första, och samtidigt hittills också enda, konsert tillsammans. Det är i alla fall den spelningen som återges i sin helhet på den här skivan. Allt taget direkt från mixerbordet så som det lät den kvällen utan några pålägg eller mixning i efterhand. Och jag kan så här i efterhand inte önska något annat än att jag varit där då.

För det här är verkligen en unik spelning. Tillsammans framkallar banden ett av de märkligaste och mest fascinerande ljudinfernon jag hört. När Motorpsychos hårda rock möter The Sources friformsjazz och Deathprods arsenal av oljud blir inte resultatet direkt skonsamt för öronen. Här talar vi om distade elgitarrer, skränande saxofoner, en ständigt tjutande theremin, brölande tromboner och allehanda obarmhärtiga elektroniska ljudeffekter, alla spelande sin egen melodi. Gärna samtidigt.

Till en början, i alla fall, inte helt lättlyssnat. Eller som min kära flickvän uttryckte det innan hon helt frankt stängde av stereon när hon kom hem häromdagen,
- Vill du att jag ska få ett nervsammanbrott?

Men även om man till en början mest tycker sig höra en massa oväsen växer det efter varje lyssning fram fler och fler detaljer och till sist upptäcker man att det mitt i all kakofoni faktiskt finns struktur. Men det sitter som sagt ganska långt inne.

Fast allt är inte kaos hela tiden. När banden drar ner på tempot och ger sig ut i suggestiva och låååånga ”The Golden Core” och ”The Wheel” byter musiken skepnad. Jag sugs in i de vemodiga och monotont malande musikstyckena och kan plötsligt inte tycka annat än att det är det mäktigaste kontrollerade oväsen jag hört på skiva sedan Mogwais briljanta ”Come On Die Young”.

Och ju fler gånger jag lyssnar på skivan desto mer växer den även i de andra partierna. Det tog mig ett tag att upptäcka att ”Dreams” egentligen inte är något annat än en förklädd funkstänkare och ”Limbo” är en vansinnesblues. Skalar man bara av några lager så finns de där. Men man måste som sagt låta det ta sin tid. Det är nog ingen nackdel heller om man redan tidigare har lyssnat på Motorpsycho och har ett intresse för jazz.

Men jag kan ändå inte tycka annat än att ”Roadwork vol 2” i all fall bitvis är ett litet mästerverk. Inte bara för att det är ett musikhistoriskt dokument över en spelning för snart sex år sedan, där två band från vitt skilda genrer, tillsammans på en liten scen under lite drygt en timme lyckas skapa en helt unik musikalisk upplevelse. Det som också gör att jag faller allt mer för den här inspelningen är det jag nämnde tidigare. Känslan.

Skivan lyckas nämligen förmedla energin som uppstod när banden mötte varandra den där kvällen. Släcker man ner, drar upp volymen ordentligt, sluter ögonen och låter musiken ta över är det inte utan att man kan tro att konserten äger rum just då, i ens eget vardagsrum. Mäktigt.

Att betyget ändå inte blir högre just nu beror på att vissa av de näst intill atonala delarna på skivan fortfarande mest får mig att tycka synd om mina trumhinnor. Men det skulle inte förvåna mig om jag om ett halvår eller så kommer vilja höja mitt betyg. ”Roadwork vol 2” har som sagt en märklig förmåga att växa hela tiden.

Om du tycker att det här låter intressant tycker jag definitivt att du ska göra ett försök att lyssna in dig på plattan. Men skyll inte på mig om du upptäcker att du inte kan släppa den. Nu är du varnad.