Den som tror att stråkar är för mesar får tänka om. Den finska kvartetten Apocalyptica visar att det går att rocka rejält med hjälp av fyra stråkinstrument och lite slagverk.

1996 kom debuten ”Plays Metallica by Four Cellos” som bestod av Apocalypticas instrumentala covers på Metallica-låtar. Det blev milt uttryckt en stor succé och har till dags dato sålt mer än 350.000 exemplar. Skivan visade upp att det gick alldeles utmärkt att framföra de tunga låtarna med bevarad tyngd och finess trots den annorlunda sättningen.

Faktum är att när man hör ”Cult” och dess arrangemang står det än mer klart att Metallica inte lyckades särskilt bra med sin symfoniplatta. Tyvärr släpptes aldrig orkestern, under ledning av Michael Kamen, in i matchen, utan fick nöja sig med att spela andrafiolen mest hela tiden. Vilket var synd, för på förhand var det ett spännande projekt.

Nu står Apocalyptica på egna ben med huvudsakligen egenkomponerade låtar. Bandets musikaliska hjärna Eicca Toppinen har skrivit tio av plattans tretton låtar och visar upp ett brett register från cellomangel, som inte står de hårda förebilderna efter, till spröda, vackra stycken som ”Romance” och ”Coma”. I till exempel ”Pray!” är det inte svårt att gissa vilken metal-grupp som influerat dem mest. Tajta taktbyten i hisnande hastighet är melodin.

Apocalyptica hämtar sin inspiration från två till synes skilda musikaliska världar – klassisk musik och hårdrock. Två genrer som ofta har med gemensamt än man kan tro. Släktskapet har visats av gitarrister som Ritchie Blackmore, Yngwie Malmsteen och Wolf Hoffman. Därför är det passande att Apocalyptica har med tre covers på skivan som visar upp deras förebilder. De gör en tung, frenetisk tolkning av Griegs ”I bergakungens sal” och ger sig återigen på Metallica. Denna gång ”Until it Sleeps” och ”Fight Fire with Fire”.

Skivan tappar en del på att det blir lite väl jämntjockt i längden. De låtar där dynamiken är som störst är klart bäst. ”Det gör ”Until it Sleeps” till en av skivans höjdpunkter. För i de tyngsta låtarna blir det väl mycket musikalisk masturbation och stråkgymnastik ibland. Man har förstått att de klarar av att spela snabbt och tungt redan efter ett par låtar. Resten känns bara som upprepning.