David Coverdale – mannen med rösten och sångstilen som kan få fönstren i ett växthus att se ut som videon till Tina Turners ”Steamy Windows”. Toner och flåsande i en patenterad mix. Om nu inte rösten har räckt för att förmedla budskapet så har texter och titlar som ”Slide it in”, ”Spit it out”, ”Lovehunter” och ”Ready and Willing” rätat ut de eventuella frågetecknen om vad det handlar om.

Det har gått ett tag sedan debuten i Deep Purple. En karriär som präglats av en stämma av testosteron och ett ego av stål. Bandet Whitesnake var egentligen inget annat än samlingsnamn för de musiker som omgav Coverdale vid en viss tidpunkt. Missförstå mig rätt. Visst satte musiker som Jon Lord och Micky Moody sin prägel på bandet men ju längre tiden gick desto klarare stod det att Whitesnake var ett soloprojekt under gruppnamn. Vandringen från den kåta bluesrock man spelade i början till powerballaderna och muskelrocken mot slutet av karriären, var lång och framstår i retrospekt som vinglig, men vägen stakades ut av mäster David själv.

Efter ”1987” snurrade karusellen allt fortare och gitarristerna bytte av varandra snabbare än de fyrar av en frygisk skala. John Sykes, Vivian Campbell och Adrian Vandenberg kom och gick. Den sistnämnde hängde med riktigt länge. Men ingen är oersättlig. När han skadade sina fingrar under pianoövningar under inspelningen av ”Slip of the Tongue” ringde man till Steve Vai och frågade om han ville lägga lite gitarrer på plattan. ”Visst, om jag får fria händer”, blev svaret. Och fria händer fick han. Maken till sjuk klippa-och-klistra-platta rent gitarrmässigt. får man leta efter. Vai leker vilt och gör prylar som han knappt kan matcha på sina soloplattor. Vandenberg kom tillbaka lagom till turnén men plattan var Vais lekstuga.

Vad har då allt detta med ”Into the Light” att göra? Jo, när man lyssnar på skivan är det nästan som om den, medvetet eller ej, verkar vara tänkt att fungera som en musikalisk samlingstur genom Whitesnakes sound under åren. Början av det instrumentala introt, ”Into the Light” kunde vara plockat från ”Slip of the Tongue”. Kopplingen brister genom att gitarrerna är lite för sansade. Lite för normala. Men det är inga mil ifrån. När ”Into the Light” sedan glider över till ”River Song” är det bluesen som talar inledningsvis. Sugande, mogna, riffiga gitarrer, en hängande hammond som för tankarna till Mr Lord och sång som ligger i det låga, patenterat suktande registret.

En relativt lovande inledning som sätter igång nostalgivibbarna. Tyvärr bryts det redan i den tredje låten ”She Give Me” som låter som en karbonkopia på ”Jelly Roll” med Blue Murder, bandet som John Sykes startade när han sparkades ut från Whitesnake. Tyvärr ingen lyckad flirt med lite hårdare tongångar. Den musikaliska schizofrenin blir ännu tydligare när skivan fortsätter med balladen ”Don't You Cry” som känns som en gitarrbaserad släkting till pianodräparen ”We Wish You Well”, tjugo år för sent.

Så där håller det på. Tvära kast mellan olika stilar som avverkats genom åren. Det gör det svårt att hänga med. Man känner igen många av stilarna men låtarna håller inte samma klass oavsett vilken årgång de imiterar. De bluesigare låtarna saknar staken som fanns på ”Lovehunter” och ”Slide it in”. De rockigare saknar attacken från ”1987″ och lekfullheten från ”Slip of the Tongue”.

Det är skönt att David har tonat ner de värsta bockfasonerna nu när årsringarna blivit allt fler. Men det är synd att han inte hittar någon stil som passar honom nu som känns angelägen – för rösten finns till stor del kvar. Som ett något svagare eko av svunna tider. Bäst gör den sig nog i tidigare nämnda ”River Song” och den nya versionen av ”Too Many Tears”.

Att lyssna på ”Into the Light” får mig i alla fall sugen på att sätta på ”Slide it in” och det är alltid nåt, för det är fortfarande en bra rockplatta.