Isländska Sigur Rós släpper sitt tredje album, det första utanför Island. Bandet har skrivits upp till skyarna av en del kritiker i England, varav en har skrivit att ”Gud kommer gråta guldtårar när han hör Sigur Rós”. Bandet själva säger att de kommer förändra människors sätt att se på musik. Det är alltså ett ganska ambitiöst, på gränsen till pretentiöst album som ockuperat min cd-spelare den senaste tiden.

Sigur Rós spelar stämningsfull musik som hämtar sin kärna från den isländska folksjälen och kulturen. Musiken är vackert arrangerad med orkester, skumma ljud och effektivt, nyanserat komp. Längst fram ligger sångaren Jonsis röst och skär revor i ljudmattorna. Jonsi har en säregen röst som kan liknas vid en blandning av Jocke Berg, en val och Björk. Tyvärr kan jag inte förstå vad han sjunger, eftersom texterna är på isländska och det egen-komponerade språket ”hopelandish”.

Bandet blandar alltså traditionella instrument som flöjt, dragspel, gitarr, bas, piano och trummor med moderna ljudbilder och traditionella orkester-inslag. Mixen blir en mycket vacker ljudmatta som smeker mina öron, men ibland också slår in ett par tänder. Det är svårt att föklara exakt hur det låter, men på ett blandband skulle Sigur Rós passa utmärkt med Sneaker Pimps, Björk, Portishead, Rachel's och polska Kayah/Bregovich. Musik för ensamma stunder i höst, eller nattliga möten.

Bandet säger att de ska förändra musiken. För att lyckas måste de nog nå ut till en betydligt större publik, vilket jag inte tror är möjligt. De ska visserligen vara förband till Radiohead under tält-turnén, men jag tror inte det räcker. Listorna är inte mogna för sånt här, men jag hoppas verkligen att Sigur Rós hittar en större publik utanför Island. Det är de värda. Jag gillar verkligen det här albumet. Hade jag förstått texterna hade högsta betyg varit självskrivet. Nu får jag fokusera uteslutande på musiken och då kan jag inte riktigt identifiera mig med Sigur Rós. En språkkurs kanske kan förändra saken.