Redaktör David beskrev Buju Banton som reggae. Jag bad om skivan med ett ”jag trodde att Buju var ragga, men ge hit skivan och bevisa att jag har fel”. Ungefär så var det i alla fall. Nu kan jag väl konstatera att vi hade rätt båda två. Buju gör på ”Unchained Spirit” allt från modern hyperreligiös gospelreggae, till klassisk rootsig reggae, till stenhård bröl-ragga, till skitig ska reggae – ja, det finns till och med en liveinspelning med mot slutet av skivan. Sällsynt varierat alltså. Det är en av skivans många styrkor. Den blir aldrig enformig och tråkig. Kanske gör variationen den lite svårare att ta till sig och tycka om. Men i slutändan är det ett ganska litet problem.

Men, jag tänker ägna större delen av den här recensionen åt en enda låt. Spår nummer nio. ”Mighty Dread”. Det hade egentligen räckt att Buju spelat in den låten. Det är en låt som är så stark att resten av alstren bleknar i dess sken. Att begära fler låtar av den kalibern på en och samma skiva är orättvist. Det går inte. ”Mighty Dread” är en av världens bästa reggaelåtar någonsin. Den mäter sig lätt med de bästa låtarna ur Bob Marleys låtskatt. Det här är ”Exodus”-bra.

Allt börjar med trummor som säger ”hej här är vi, vi vill börja nu”. Det fortsätter med ett ivrigt klinkande piano som slåss med en hungrig blåssektion om att få sätta igång låten på allvar. Sen kommer Buju in och wailar. ”Woo-ooo-ooooh Yeah Yeah”. Han tar refrängen med en gång, så att vi vet vad som gäller. Så att vi kan sjunga med med en gång. ”Oh what a mighty / Oh What a mighty / Oh what a mighty dread”. På ingen låt sjunger Buju lika bra som på ”Mighty Dread”. Hela jag ryser. Självklart backas han upp av kvinnokörer. Det är stort, lyckligt, perfekt. När låten är slut trycker jag på repeat. Igen. Och igen. Och igen. Ja, en gång till faktiskt.

”Unchained Spirit” är den första skivan i Buju Bantons katalog som släpps på punkbolaget Epitaph. Det är säkert bra för att föra ut skivan till det unga USA, för de gamla fansen betyder det inget nytt. Den enda verkliga färgningen från skivbolaget är det tämligen oinspirerade mötet mellan Buju och Rancid i ”No More Misty Days”. Annars låter det som det borde. Och om man bortser från ”Mighty Dread” tycker jag att Buju är som mest spännande när han toastar och brölar i de riktigt djupa registren, sen spelar det mindre roll om han gör det till ett sommarlätt reggaekomp eller ett stenhårt raggabeat.