Regina Lund är nog för majoriteten av svenskar känd som skådespelerska. Utan tvekan är hon inom musikintresserade kretsar känd för sitt debutalbum ”Unique” från 1997. En stark skiva som förvånade (i vilket fall blev jag förvånad), så till vida att Lund också visade prov på en stark sida i sitt låtskrivande och i sin roll som sångerska.

Nu finns hennes andra album att tillgå, ”Year Zero”. Man känner igen sig. Det är inga nya grepp som tas. Regina Lund är tillbaka med sin mjuka oartikulerade röst, och med Johan Norbergs musik och gitarr i ryggen blir det bra. Kompromisslöst beskriver Regina Lund livets mer subtila delar, utan att tappa kontakten med livets alla vedermödor och konkreta problem.

Musiken på ”Year Zero” är mjuk och luftig som spunnet socker. Med sin grund i Norbergs gitarr blir Regina Lunds texter levande. Hennes texter går inte att läsa som poesi, det håller de inte för, men i samklang med den instrumentala sättningen blir de spännande och bitvis stickiga i all sin mjukhet. Regina Lund är stenhård och kategorisk, men förpackad i en slags diplomatisk musikalitet. Aldrig har väl ett knytnävsslag i mellangärdet tagit så mjukt, och aldrig har väl en kram gjort så fruktansvärt ont.

Jag tycker Regina Lund på sin ”Year Zero” blir en slags blandning av Joni Mitchell, Sheryl Crow, Monica Zetterlund och Allan Edwall. Lund och Norberg förvaltar en svensk vis- och jazztradition med influenser från amerikansk visa. Ibland känns också Regina Lunds sång mer som recitation, och på något märkligt sätt förs mina tankar till Allan Edwall. Även om nu Edwall givetvis var mer politisk och burlesk. Men ändå….

Det som drar ner känslan inför skivan är den cover på ”We Don't Need Another Hero” som placerats som spår tre. Undvik den när ni lyssnar. Regina Lunds cover på Brian Enos ”By This River” funkar, men gamla Mad Max-låtar?. Hallå?

En skiva utan några större hits. Detta är verkligen inte trallvänligt, men fyller nog sin plats i cd-stället ändå. Det är stark musik som säkerligen kan beröra, men som sagt inget för festen. Möjligtvis för en bitter efterfest i ensamhet. Japp, där har den sin plats. Missa inte heller det gömda spåret i slutet på skivan. Riktigt bra.