Jag antar att det mesta man hör om Astroturf är att Karin Wistrand är med i ett nytt band, speciellt om man kommer ifrån Örebro. Men förutom att Karins speciella röst var behållningen i Lolita Pop och att den fortfarande är lika stark säger det inte så mycket. Speciellt eftersom Peter Bryngelssons (tidigare Urban Turban) röst har en minst lika framträdande roll.

Själva beskriver de sin musik som energisk psychedelia. Jaha, tänkte jag. Jag som tyckte det var pop. Nog för att den spretar åt ganska många håll och att det kanske är någon psykisk sjukdom som orsakat det. Men psychedelia? Energisk sen. Energi i form av känslor och glädje att spela kanske, men energisk som i tempo? Nej. Knasig pop som inte riktigt kan bestämma sig för vilket håll den ska är en bättre beskrivning. För ärlighetens skull måste jag lägga till lite rock till grytan, men popmusiken är störst.

Astroturf består av ovan nämnda samt Mikael Svanevik, Pelle Halvarsson, Per-Åke Holmlander och Bobby Ringström. Det hörs att de hållit på ett tag. De kan det de sysslar med och de har roligt ihop. Det här blir dock tyvärr ett av deras problem. Inte att de har roligt ihop kanske, men att de verkligen kan det de sysslar med. För det är inte riktigt hungrigt. De testar, knasar och släpper strängarna i rätt ögonblick men det där lilla extra saknas. Hunger. Skivans spretighet är ett annat problem. Det ger inte direkt ett samlat intryck med en rak poplåt vidare till en tung ballad till en modern rocklåt med samplingar och lite tut från en tuba.

Jag söker lite mer fokusering, sen blir det bara skitbra. Hungern kan väl vara svår att nå för de svälter väl knappast, men lekfullhet och kunnande räcker ganska långt det med.

Och sen måste jag tillägga att det är kul att Karin är tillbaka igen. Även om hon flyttat för länge sen.