Murderers är ännu ett hiphop-kollektiv. Ännu ett gäng. Fem snubbar och en tjej. Stenhårda allihop. Huvudman för hela gänget verkar vara en snubbe vid namn Irv Gotti. Det är väl därför skivan heter ”Irv Gotti presents…”. Ska jag vara ärlig har jag inte gjort några vidare efterforskningar. Jag har inte läst på. Jag har nöjt mig med musiken och rösterna. Än så länge.

Irv Gotti har ett finger med i spelet när det gäller produktionen av så gott som varje spår. Vokalinsatserna delas av de fem frontfigurerna: Chris Black, Black Child, 0-1, Tah Murdah, Vita och Ja Rule. Det är de två sistnämnda som dominerar. Åtminstone för min del. Det är när Ja Rule eller Vita kliver fram till mikrofonen som mina öron spetsas. Det är då jag tycker att den här skivan är som bäst. Den är faktiskt riktigt bra emellanåt. På tok för lång och ojämn, men ändå.

Att det rör sig om gangsta har ni kanske fattat bara av att läsa namnet på konstellationen. Murderers. Det hade väl inte kunnat bli annat än gangsta va? Hård hiphop. Argt. Tufft. En och annan nercabbad sommarlåt, som glider fram på ett smörigt funkbeat. Överlägset. Ibland som en gladlynt 2Pac. Ibland som fjolårets Dr Dre. Så bra är det stundtals. Ibland blir det dock helt ointressant och fantasilöst. Men, här finns tillräckligt mycket bra för att jag ska plocka fram den här skivan med jämna mellanrum.

De tio första spåren (eller de sju första låtarna) är i princip tillräckliga för att motivera ett köp av den här skivan. Så långt hålls mitt intresse på absoluta toppnivå. Sen faller det betänkligt ett tag. Men, avslutande remixen av ”Holla Holla” är ett småskojigt all star möte där Jay-Z och Busta Rhymes tittar förbi och brölar lite. Upp och ner. Fram och tillbaka. Men väl värt pengarna för den gangstatörstige.