Min första kontakt med Will Oldham, mannen bakom bland annat Palace Music, kom så sent som sommaren 1998. Jag jobbade som bandvärd i Teaterladan på Hultsfred och tilldelades den otvivelaktiga äran att vara bandvärd åt det eminenta bandet Grand Tone Music. Grand Tone Music spelade som sista band sista dagen i Teaterladan och på något sätt hamnade de senare på scenpersonalens efterfest. Med sig hade de en CD-bandspelare i vilken de spelade en skiva med oerhört lågmäld folk/country inspirerad musik i singer/songwriter traditionen som flertalet funktionärer utan framgång försökte byta ut mot någon trist radiostation, men som jag omedelbart förälskade mig i och som inte liknade något jag tidigare hört, visst gick det att dra paralleller till en tidig akustisk Dylan, förslagsvis den underbara ”The Times They Are A-Changin’”, i synnerhet eftersom Will Oldham, precis som Dylan egentligen är en sällsynt usel sångare. Eller, rättare sagt enligt konventionella ramar sett usla sångare, det vill säga, de har usla sångröster men använder dem till fullo, de kan till skillnad från de flesta andra verkligen sjunga på ett unikt sätt och med ett personligt uttryck, alltså är de eminenta sångare med usla sångröster, kanske man kan säga, de har en känsla och närvaro i sången som överexploaterade divor som Mariah Carey och Whitney Houston bara kan drömma våta drömmar om och i mina öron är en bra sångare en sångare som kan sjunga falskt och ändå få det att låta bra, en sångare som vågar ändra tonläge och undviker statiskhet i sin sång, till skillnad från artister som alltid sjunger på samma sätt, ligger i samma statiska ”perfekta tonläge” till någon överproducerad blöjpop, för teknisk perfektion är aldrig synonymt med artistisk perfektion, något som också dagens soulscen borde ta fasta på, för den passar utan tvekan till största delen in under etiketterna ”överproducerad”, ”blöjpop” och att de oftast enligt min definition är usla sångare behöver jag väl knappast påpeka, ”soul” borde egentligen inte vara en musikstil, soul borde handla om känsla, närvaro och intimitet för i sådana fall skulle både Will och Bob ha mer ”soul” i lillfingernageln än merparten av 90-tals soulscenens artister tillsammans och nog borde man väl kunna ställa kravet på musik som går under namnet ”soul” att faktiskt ha själ och också att ge uttryck för fler känslor än en också för den delen.

Skivan som satt i Grand Tone Musics CD-spelare var alltså en skiva med Will Oldhams Palace Music, närmare bestämt skivan ”Viva Last Blues” och den skivan tillsammans med Grand Tone Musics debut CD var de första skivor jag köpte när jag kom hem från Hultsfred, en skiva i en liten portabel CD-spelare hade blivit en större festivalupplevelse än (nästan) alla konserter.

Från början tänkte Will inte bli musiker, han var som ung involverad i ett lokalt teaterprojekt i Louisville, Kentucky och hade också en filmkarriär på gång efter att han 1987 hade en roll i John Sayles (”Passion Fish”, ”Lone Star” och ”Limbo” m.fl.) film Matewan. Av någon anledning blev det inte något av skådespelarkarriären, 1990 släppte istället ett band som hette Box of Chocolates en skiva och det skall om jag förstått saken rätt vara det första livstecknet från Will Oldhams musikaliska karriär.

Will Oldham gillar inte namn, det vill säga, han gillar inte de förväntningar som namn skapar, han anser förväntningar vara det bästa sättet att förstöra en upplevelse, därför gör han sällan många skivor under samma bandnamn, eftersom folk då bygger upp förväntningar på hur det skall låta och han vill ha sin artistiska frihet att göra vad han vill utan att folk förväntar sig saker av honom. Will Oldham är en mycket produktiv gosse och har gett ut många skivor, följaktligen under många olika bandnamn; Sundowners, Palace, Palace Songs, Palace Music, Palace Brothers, Will Oldham och nu senast Bonnie Prince Billy, tror jag skall vara en komplett lista, men lämnar inga garantier (skivan ”Arise Therefore” gavs exempelvis ursprungligen ut utan bandnamn, men skivbolaget klistrade på en dekal där det stod Palace Music). I och med att Sundowners släppte första skivan 1993 har han alltså avverkat sju bandnamn på sex år vilket ju måste sägas vara rätt bra jobbat. Något som egentligen bör påpekas är också att det egentligen inte handlar om ett band utan snarare är det Will Oldham och en pool med musiker som han arbetar med (ungefär som med Doug Martsch i Built To Spill alltså), varför det alltså egentligen rör sig om olika band på de olika skivorna. Han har också väldigt klara idéer om vilka musiker han vill ha med på skivorna, när den trummis han ville ha till ”Arise Therefore” inte kunde medverka valde han exempelvis att använda sig av en trummaskin istället för att hitta en annan trummis, knappast konventionellt med tanke på vilken musik han spelar. På ”Viva Last blues” spelar bland andra Liam Hayes från Plush piano och orgel, Jason Loewenstein från Sebadoh trummor, Wills bror Ned spelar bas, slide guitar och hjälper till att sjunga litet, medan demonproducenten Steve Albini producerat skivan.

Från de skivor jag hört av honom har jag fått intrycket att musiken inte förändras så fasansfullt mycket, det är alltid lågmäld singer/songwriter i folk/country traditionen och när jag säger lågmäld menar jag verkligen lågmäld, man får alltid dra upp volymen litet extra jämfört med andra skivor för inspelningen är helt enkelt på lägre volym än på andra skivor. Will Oldhams musik är som ni kanske redan gissat inte direkt någon partymusik, den är lågmäld och sorgsen och det finns nog få artister som har fans som tycker så synd om honom (Chris Isaak är banne mig en glad prick i jämförelse), ändå blir jag glad av att höra hans musik. I en intervju frågar en journalist varför han är så sorgsen ”…uhhh…I dunno…I guess I was born”, får denne till svar, när samma journalist sedan frågar honom vad som är det trevligaste som hänt honom på sistone så funderar han en lång, lång stund, sedan säger han ”My coffee was very good this morning”.

Många tycks leva i vanföreställningen att lågmäld, sorgsen musik gör lyssnaren deprimerad, så är det i bästa fall inte. Många anser att det är oschysst att skapa saker ur sina sorger eftersom man då tvingar på andra sina sorger. I mitt tycke måste skapandekraften komma ur starka känslor och eftersom man bör leva ut de positiva känslorna så blir det bara de negativa kvar att skapa av, de bör man nämligen inte leva ut eftersom man då smittar andra med dem. Smittar man inte ännu fler genom att få de utgivna som skiva, bok eller något annat då, kanske en del tycker. En befogad fråga, ibland kan faktiskt konst vara destruktiv, men det mesta, om inte allt som skapas ur äkta känslor blir någonting uppbyggande, exempelvis något som tar udden av de negativa känslorna istället för att förstärka dem. Musik som skapas ur depressioner, frustrationer eller dylikt behöver inte ens i slutändan bli sorgsen, man kan omvandla energin i den till något helt annat, min egen högst privata definition av konst är alltså något som på ett konstruktivt sätt skapats ur ens egna känsloliv, allt annat är bara plast.

Men nu har jag minsann pladdrat på bra mycket längre än jag hade för avsikt, så låt mig bara avluta med att säga att jag varmt rekommenderar att köpa Palace Musics ”Viva Last Blues” och ge den sedan några genomlyssningar innan ni bestämmer er för vad ni tycker om den så lovar jag att ni inte skall ångra er.