Jag fick i början av sommaren första ingelsläppet från den här skivan. När jag stoppade den i skivspelaren blev jag uppriktigt sagt förvånad. Ut ur högtalarna strömmade en skön, laidback och otroligt trallvänlig poplåt. Refrängen satt som gjuten redan första gången och singeln är fortfarande en av de bästa svenska i år. Det som förvånade mig var att låten ”Something In The Way” har en så klar och tydlig hitkänsla.

Är det nämligen något som utmärkt Nicolai Dungers musicerande är det förmågan att inte skriva lättillgängliga hitlåtar. Snarare har det handlat om introvert och lätt avig pop så jag började fundera på om han nu hade glidit in på ett helt nytt musikaliskt spår.

Nu är hans tredje skiva ”This Cloud Is Learning” här och Nicolai Dunger har inte förändrats så mycket som jag misstänkte. Han har alltid baserat sin musik på den amerikanska singer/songwriter traditionen men hela tiden med sin egen tolkning av den och det har inte förändrats. Däremot har han byggt vidare och förfinat sitt musikaliska uttryck och även tagit till sig nya influenser. Musiken är nästan helt akustisk och gitarrbaserad. Ibland förstärks stämningen av en skönklingande cembalo eller dov pumporgel men det är också allt.

Fast egentligen är det inte riktigt sant. Det finns nämligen ytterligare ett instrument som dessutom är helt dominerande. Dungers otroligt uttrycksfulla röst. Den är hela tiden i centrum för musiken och han vrider och bänder på den till synes utan några begränsningar. Oftast är den sprucken, spröd och Dunger sjunger med en sådan känsla att man bara väntar på att mannen när som helst kommer att gå sönder i atomer. Samtidigt anar man hela tiden den inneboende glöden och när han låter rösten explodera i den countrystompiga ”What Tomorrow” brinner den med en värme som närmast påminner om något så sällsynt som en Van Morrison på partyhumör.

Men mestadels är musiken lågmäld, melankolisk och försiktigt tassande psykadelisk pop. Precis som musiken är också Dungers texter nakna och utlämnande. Samtidigt har han många gånger ett mycket poetiskt språk. Kombinationen av dessa båda element gör att han på en treminuterslåt lyckas leverera mer substans och känsla än vad många andra artister klarar på en hel karriär.

En stor del i det har också skivans producenter Ebbot Lundberg och Kalle Gustafsson från The Soundtrack of Our Lives. Förutom att de producerat är det också de som tillsammans med resten av bandet spelar och körar på skivan. De har satt sin särprägel på musiken inte minst genom det lätt svävande psykadeliska anslaget i vissa låtar. Men istället för att som i fallet med The Soundtrack of Our Lives elektrifiera den, låter de här musiken vara ren och avskalad.

Att peka på enskilda låtar är svårt eftersom skivan bildar en så homogen enhet men personliga favoriter just nu är drömska ”Below The Night”, ”Independence” som kunde vara tagen från senaste Elliot Smithskivan och den vackra avslutande ”All I Know”. Men det är som sagt helheten som är så knäckande.

”This Cloud Is Learning” är inte en skiva man sätter på när man ska ha förfest. Den passar bättre när man krupit ihop i soffan med en kopp varmt te och mår lite eländigt samtidigt som höstvindarna viner utanför så att det knakar i fönstren. När man då hör de innerliga sångerna blir det som balsam för själen. Nicolai Dunger har gjort ett av årets vackraste och mest personliga album. En stor skiva av en unik artist.