”T.L.A” är gjord med en aning humor, en del jävlar anamma och en lite lagom stor spark i röven. En heltrevlig kombination. På deras andra fullängdare ställer de sig och putar med läpparna för att göra mig glad. De lyckas.

När Hole släppte ”Celebrety Skin” blev jag riktigt ordentligt besviken. ”Live through this” var en fantastisk skiva. Skulle man kunna spela sönder en cd-skiva så hade jag gjort det. Jag tänkte, att antagligen kommer luckan Hole skapade genom att flytta till Hollywood och bli äckliga, aldrig fyllas. Jag trodde det ända tills jag satte i Demolition Doll Rods nya skiva ”T.L.A”.

Egentligen tror jag att jämförelsen är lite orättvis. Demolition Doll Rods låter inte riktigt som Hole. Gitarrerna är lite punkiga och sången är i och för sig en aning åt Courtneys håll men mer likt en arg Polly Jean Harvey än något annat. Det är känslan jag får som är samma och den har jag längtat efter. Musikaliskt tänker jag mer på Jon Spencer Blues Explosion.

Till höjdpunkterna på skivan hör ”Feast”, ”U Look Good” och ”Fooling Around”. Till tramsigheterna hör det tråkiga punkstänket ”Married for the Weekend” och den numera tydligen oumbärliga avslutningslåten i country-stil, ”Carry Me Away”. Annars river de av 15 låtar på 33 minuter i sann punk-anda vilket skapar en intensiv och välbehaglig känsla.

Jag skulle kunna skriva lite grand om deras live-framträdanden också. Men att de är nakna på scen tar bara bort uppmärksamheten från deras musik. De behöver inte det. ”T.L.A.” kommer jag lyssna mycket på. Den förtjänar det.