Ett av förra årets mest sålda album i Frankrike var Manu Chaos solodebut ”Clandestino”. Sommaren 1999 har det äntligen nått Sverige. Som jag har väntat och längtat.

Manu Chao ledde tidigare det legendariska kollektivet Mano Negra, ett band med sina geografiska rötter i Frankrike. Mano Negra spelade någon sorts världsfolklig punkrock. Det är nog den enklaste beskrivning jag vågar mig på. De framförde sin lätt galna musikaliska blandning i ett hejdlöst tempo och med ett osannolikt sväng. Influenserna kom från västmusik som punk och rock, nordafrikansk festmusik och traditionella sydamerikanska tongångar.

När nu Manu Chao släpper sin solodebut låter det på sätt och vis på samma sätt. Den stora skillnaden är att han stängt av elgitarrerna och kastat ut det mesta av tokblåset. Musiken känns som hämtad rakt ur den franska vistraditionen, men de sydamerikanska influenserna är samtidigt mycket starka. En stillsammare variant av Mano Negra skulle man kunna säga.

De små betraktelserna om livet framförs på en blandning av franska, engelska, spanska och portugisiska. Det är med andra ord inte helt lätt att hänga med i historierna om man inte är lika språkbegåvad som Chao själv. Det är inte jag. Men, det spelar ingen roll.

Jag kan nämligen inte låta bli att charmas. ”Clandestino” är ett album som gör mig glad. Varje gång Manu Chao trycker på ”fallande bomb”-knappen på sin lilla ljudeffektsbox börjar jag le. Varje snabbrabblande sportkommentatorsröst som dyker upp i bakgrunden gör mig lycklig. Och när Manu Chao brakar loss i någon sorts knasig mexikansk discocountry i skivans tolfte spår, ”Malegria”, har jag kapitulerat för länge sedan.

Musiken på ”Clandestino” är ett stort finger rakt upp i luften, pekande mot alla de trångsynta extrema högerkrafter som verkar i Frankrike och andra länder. Manu Chao visar med största möjliga tydlighet vinsterna med kulturell blandning. Och hur tröttsam jag än kan tycka att världsmusiksetiketten kan kännas kan jag inte låta bli att klistra den på Manu Chaos musik. Musik från världen, färgad av åtminstone fyra hörn – Afrika, Europa, Sydamerika och Nordamerika – och en rik musikhistoria.

Det sägs att vi lever i återanvändningens era. Manu Chao är en återvinningens mästare och lyckas vaska fram guldkorn ur både sin egen och världens musikaliska historia. ”Clandestino” är ett album som klarar att leva upp till högt ställda förväntningar.