Glasgow kan inte vara världens roligaste ställe. Det finns en mängd band som bildats i den skotska staden och en gemensam nämnare hos många av dessa är att de i sin musik blandar lika stora delar vemod och melankoli. Det skulle förvåna mig mycket om inte det faktum att de alla kommer från samma stad har något med saken att göra.

Travis är ursprungligen från Glasgow. Förvisso flyttade man i samband med att man fick skivkontrakt till London men nu verkar man i alla fall musikaliskt ha återvänt till rötterna. För jämfört med med debuten är Travis andra album ”The Man Who” en betydligt lugnare skiva. Den består till övervägande del av finstämd och vemodig akustisk pop med svävande melodier där de förut framträdande gitarrerna nu mest används som en ljudkuliss bakom sångaren och låtskrivaren Fran Healy. Hans lätta röst förmedlar känslosamma texter som handlar om brustna hjärtan och annat elände. Det är inte roligt och det är heller inte meningen men tyvärr brister det på en viktig punkt. Travis lyckas inte förmedla känslan av att det är på riktigt och att de verkligen mår dåligt.

Det blir helt enkelt för mycket av samma sak. Skivan framstår som en samling sånger som var och en för sig kan fungera men som en helhet inte håller. Bland sångerna som trots allt sticker ut finns ”She's So Strange” där man kan höra kopplingar till David Bowie och ”Why Does It Always Rain On Me?” där countryinfluenser blandas med en klassisk engelsk poprefräng från 60-talet. Resten av skivan är mest intetsägande ödsliga kärleksballader som ”Luv” där Fran Healy låter precis som Thom Yorke från Radiohead. Kanske inte så konstigt eftersom det är Radioheads producent Nigel Godrich som tillsammans med Manic Street Preachers producent Mike Hedges suttit bakom spakarna på ”The Man Who”. De har gjort en väldigt ”ren” produktion och det bidrar tyvärr till att skivan känns lite feg och oförarglig.

När Travis väl vågar släppa loss visar de att de faktiskt kan spela rockmusik. I det ”hemliga” 11 spåret sjunger de återigen om olycka men nu fungerar det mycket bättre för här tillåts gitarrerna spela en större roll, Healey sjunger bättre än innan och musiken får en nerv som saknats genom resten av albumet. Det är åt det här mer elektrifierade soundet Travis borde söka sig framöver. Just nu gör de kompetent, snäll och duktig popmusik med bra refränger för alla som väntar på nästa Radioheadalbum.