Att försöka ge Mike & the Mechanics något annat betyg än fem är väl en omöjlighet. De är varken bra eller dåliga. Inga riktigt dåliga låtar, men å andra sidan inte heller några hits. Den här typen av musik gör mig bara sömnig, och jag blir varken ledsen eller glad. Lagom kanske vore ett typiskt svenskt uttryck om detta album.

Emellertid har nog Mike och hans mekaniker en annan syn på sin musik än den jag just gav. Detta är okonstlad poprock med pretentioner. För visst vill M6 vara mer än bara det där albumet som obemärkt går förbi. Sorgligt nog är det väl detta som M6 just gör.

Men visst finns det kvalitéer. Det är en gediget producerad skiva som ändå ger någon form av helhetsintryck (även om en viss apati infinner sig vid lyssnandet). Blanda lite Billy Joel med Sting och red av med lite Savage Garden, så har du en utmärkt Mike & the Mechanics. Gillar du detta gillar du nog M6, och kan kanske bli berörd. Precis som man blir berörd av en gammal Volvo.

En Volvo av modell 245 är inte alltid rolig att köra, men den är stabil och barnsäker. M6 är säkerhet och pålitlighet, men inte särdeles upphetsande vad det gäller känsla. När jag blir äldre kommer jag säkert köra omkring i en Volvo 245. Men just nu, tyvärr M6, drömmer jag om en 911.