Mitt i den pågående garagerockvågen dyker The Strollers från Örebro upp. The Strollers har öst ut sin version av garagerocken en längre tid nu och hitintills har vi fått ta del av den i form av vinylsinglar. Och kanske är det så The Strollers fungerar allra bäst. I små doser på vinyl.

The Strollers spelar en typ av garagerock som till skillnad från den breda massan av aktuella garagerockare har sin bas i sextiotalet istället för sjuttiotalet. Föreställ dig att punken uppstått på sextiotalet istället för sjuttiotalet. Krydda med en rejäl dos vildsint orgel. Någonstans där hittar du The Strollers. Alltså mer pop än rock n roll.

Var och en för sig är låtarna på det här albumet alldeles lysande. Tillsammans gör de sig lite sämre. Det blir lite för jämntjockt.

Jag kommer på mig själv med att hoppa till av glädje varje gång en ny låt fräser igång. Helt plötsligt sitter jag där och spelar luftorgel igen och tycker att det är fantastiskt.

Kanske hade bandet mått bra av att en producent klivit in och styrt upp det hela lite. Kanske borde man ha låtit Pelle Gunnerfeldt, som mixat fem av albumets elva spår, få ta just den rollen. Det hade kunnat resultera i något riktigt stort.

Det är möjligt att jag borde skaffa mig vinylversionen av det här albumet istället för den CD-version jag begagnat mig av. Det är inte alls omöjligt att albumet fungerar bättre om jag tvingas gå den där lilla sträckan fram till skivspelaren för att vända skivan eller för att helt enkelt lyssna på samma sida en gång till.

Jag gillar ju verkligen det här. Det är bra. Riktigt bra. Men, i CD-form blir det lite för mycket. Tyvärr.