”Vår orkester heter bob hund och vi är de enda som kan säga det!”.

Det ligger mycket i den kommentaren. Thomas Öberg – förlåt, Rock-Thomas, ska det vara – är en av de få artister som verkligen behärskar det här med mellansnack på konserter. Det brukar oftast bli tråkiga transportsträckor mellan låtarna, där sångaren i bandet försöker komma på någonting att säga om väder och vind, eller presentera den kommande låten. En konsert med bob hund är en annorlunda historia. Där Thomas kommunikation med publiken utgör halva nöjet. Minst!

Detta bidrar till att ”bob hund sover aldrig”, är långtifrån så stark som den kunde/borde ha varit. Bandet har valt att plocka ut de bästa versionerna av respektive låt som varit aktuell för skivan. Bara själva genomlyssnandet av materialet måste ha varit något av ett Sisyfosarbete, eftersom bob hund alltid har varit flitigt på att spela in sina spelningar. Och det har ju som bekant blivit en och annan spelning genom åren.

När jag träffade bas-Mats tidigare i år för en intervju, sade han att den kommande live-skivan inte skulle komma att bli en ”Live at the…”, som så många andra live-plattor brukar vara. Han menade att det var bättre att varje enskild låt fick vara med i en så bra tappning som möjligt, i stället för att ha allt från en och samma spelning. En annan tanke från bandet verkar vara att man inte vill att inspelningarna ska förknippas med en viss plats och en viss tidpunkt. Därför finns inga tidpunkter och inspelningsplatser specificerade på skivan. Jag citerar pressutskicket: ”Minnen av popkonserter saknar tid, precis som den här skivan. Här finns inga platser och inga datum…. de magiska ögonblicken är gjutna i ständig nu-tid.”.

Jag förstår tankegången, men jag tror faktiskt att de har fel. Dels är bob hund så fantastiskt tajta och dynamiska live, att det sällan rör sig om ”dåliga” versioner av låtar. Därför hade man nog kunnat ha en och samma spelning som grund för skivan, utan att riskera att det slunkit med en dålig version av någon låt.

Men framför allt har detta hopplockande av låtar från olika spelningar, gjort att skivan saknar en kontinuitet. Mycket på grund av att ovan nämnda mellansnack har fått offras. Den där riktiga live-känslan infinner sig aldrig. Det skapas ingen helhet.

Låtarna är var och en för sig små mästerverk. De blixtrar till – förgyller tillvaron, och är sedan borta. Det skapas en slags tomhet när man inte har Thomas orerande som sammanfogande kitt mellan låtarna. Alla som har sett dem på scen, vet vad jag menar. Den stämning som t.ex. fanns på P3-liveinspelningan från förra sommarens Hultsfredsfestival infinner sig aldrig. Det faktum att jag inte var där när det spelades in, hindrar mig inte från att stå där med ett fånigt leende när Thomas pratar med folk i publiken och filosoferar om Sveriges politiska tillstånd. Man kan lyssna på den hur många gånger som helst utan att tröttna. På den P3-inspelningen skapas ett musikaliskt rum som man som lyssnare innesluts i. Konserten blir ändå till ”min” konsert. På ”bob hund sover aldrig” blir det mest en kavalkad av lysande låtar, med ett ”tack så mycket!” som mellanspel.

Ett lysande exempel på en live-skiva som fungerar alldeles utmärkt är ”Utsålt” med Traste Lindens Kvintett. TLK spelade in tre spelningar de gjorde på Mosebacke Etablissemang mellan 29-31 december 1992. De valde ut de bästa versionerna och sydde sedan ihop det på ett fantastiskt sätt, tack vare ett generöst mellansnackande mellan låtarna. Precis som bob hund hade TLK nämligen en frontman – Mats-Anders ”Traste” Lindén – som var strålande på att hålla igång publiken. Jag önskar att ”bob hund sover aldrig” hade varit mer lik ”Utsålt” till upplägget.

Alla mina invändningar till trots är ”bob hund sover aldrig”, naturligtvis ändå en lysande skiva. Bandet har en låtrepertoar som inte går av för hackor. Många av låtarna mår bra av den uppfräschning som sker när de spelar live. Vissa låtar byter näst intill skepnad jämfört med studioversionerna. ”Hörlurar”, ”Allt på ett kort” och ”Min trampolin” blandar den sedvanliga struttigheten som kännetecknar det gamla materialet, med frenetiska gitarrer som studioversionerna inte är i närheten av. I pressutskicket står att läsa att det är Connys och Johnnys platta, och det är bara att hålla med. Allra tydligast är det i den febriga versionen av ”Rock'n'roll tar död på mig (igen)”, där live-känslan verkligen kommer fram, med farligt smygande gitarrer, som låter som om de var på gång att explodera när som helst.

Naturligtvis kan man ha invändningar mot valet av låtar. Varför är t.ex. inte låtar som ”En pratstund” och ”Düsseldorf” med? Istället för att gräva ner sig i sådana grubblerier, får man vara tacksam för de fantastiska versionerna av ”Mer än så kan ingen bli” och ”I stället för musik: förvirring”. Det är bara att konstatera att bob hund alltid har varit, och förhoppningsvis alltid kommer att vara, ett band som går sin egen väg. Det är förmodligen därför de tillhör den kategori av band som delar in omvärlden i två läger.

Det är trots allt inte meningen att man ska förstå bob hund – man ska älska eller hata dem!