De två amerikanska ”bröderna” Dean och Gene Ween har sedan början av 90-talet släppt (så vitt jag vet) fem album, det ena underligare än det andra med influenser från country, soul, fulsynth, distad uppknullarrock blandat med ett lekstugesound. deras musik skulle attitydsmässigt kunna jämföras med exempelvis Violent Femmes. Sånginsatser som görs av de båda herrarna är ofta mycket bra, men lika ofta outhärdligt jamande och gafflande.

Albumet ”Pure Guava” är i det stora hela olyssningsbart, men vad gör man? Kärleken är både blind och döv sägs det ju. Tiopoängarna på denna skiva är popsnöret ”Push th' Little Daisies”, bensinmackshymnen ”Pumpin' 4 the Man”, kärleksballaden ”Loving U Thru It All” och den lekfulla ”Don't Get 2 Close (2 My Fantasy)”. Till de sköna bottennappen kan räknas ”Flies on My Dick”, ”Mourning Glory” och ”Touch My Tooter”.

Ween är den perfekta partnern som villkorslöst ger det djupaste allvaret, den sjukaste humorn och den skönaste självdistansen. För alla er som tvivlar på Weens musikaliska förmåga, kolla in: ”Freedom of '76″, ”Baby Bitch” och ”A Tear for Eddie” från albumet ”Chocolate and Cheese”.

Jag har inte hört något från killarna på cirka tre år och om det beror på bristande uppmärksamhet från min sida eller på deras alltför entusiastiska liminhalerande under åren ska väl förbli osagt, men jag kan citera ett uttalande från herrarna (1991) om deras album ”The pod”: – In the time that this album was completed we filled up 3 600 hours of tape and inhaled 5 cans of Scotchguard. Mean Ween (???) played bass on ”Alone” and that's him on the cover doin' up some Scotchguard powered bongs.

Ween erbjuder en oas för alla som tycker musik har blivit tråkigt på sista tiden.