Hur låter Christian Fennesz musik?

Som så många andra artister inom den elektroniska sfären är det inte helt lätt att beskriva den. Inte minst eftersom det många gånger nästan rör sig om icke-musik. Inte bara långt från traditionella låtbyggen, utan också andra grundläggande element som melodier. Men när jag satt och lyssnade igenom ”Venice” samtidigt som jag studerade omslaget slog det mig.

”Venice” låter som konvolutet.

Till tonerna av ”Rivers of Sand” spränger solen långsamt horisonten och sprider ut ett ljus som speglas i de svaga bränningarna mot en milslång sandstrand någonstans. Likt Spacelabs ”An Ocean of Dreams” sveper musiken fram i samma makliga tempo som det ständigt föränderliga vattnet i de tidiga morgontimmarna. ”Château rouge” är frukosten på verandan en bit längre bort, dit det försiktiga ljudet från vågorna inte når. Istället målas ett nytt ljudlandskap upp. Samma palett, men andra ljud.

Här trivs Fennesz. Med en musik som rör sig inte många andetag från den gråaste av tapeter. Försynt, smekande, men ändå fylld av ett daggregn detaljer som lyfter musiken långt över tapeternas rike. Lika vackert och stillsamt som de två ensamma små båtarna på framsidan av ”Venice”.

När ”City of Light” tonat ut syns inte ens en ring på vattnet. Så stilla är världen.

Men så finns det också en annan sida av Fennesz, en sida som jag haft betydligt svårare för. Det är en sida av fokuserade oljudsväggar som tillåts riva hål i den skira stämningen och förstöra upplevelsen. Även den återfinns på ”Venice”. Kanske har jag blivit van eller så har gränsen mellan smärtsamt vackert och bara smärtsamt blivit mindre tydlig. ”Onsara” knastrar igång och förvandlas till en kaskad av ljud som växer sig allt högre och starkare.

För det finns något betydligt mörkare. Under ytan. Det är något ödesbådande över de två båtarna. Som att det för inte särskilt länge sedan satt människor i dem, människor som hastigt tvingats överge sina båtar. Människor som sugits ned i mörkret under dem. Det rofyllda blåa känns helt plötsligt kallt och skrämmande. Likt en berättelse skriven av Stephen King spricker fasaden kring den solskensobesvärade idyllen och den ondska som alltid finns där springer fram.

Lika schizofren är ”Venice”. Drömskt melodisk elektronik och rostigt vassa kanter. En tropisk strand. En pastellfärgad vykortsvärld bevakad av undervattensmonster genom en suddig vattenyta. En stillsam skogsglänta speglad i en damm. En kall och övergiven flygplats i en bortglömd avkrok där tiden stannat och alla människor försvunnit utan ett spår.

”Transit” svävar mjukt fram tillsammans med David Sylvians underbara röst, men långt, långt därnere sprakar underjorden och slår upp i metallvassa gitarrstötar som sliter sönder allt i sin väg.

”Follow me, won't you?”

”Laguna” och ”asusu” blir de sista rullande bränningarna innan solen återigen lägger sig till vila. Världen är sig lik. Sprickorna i fasaden övermålade med grå färg.

Men ondskan återkommer alltid. Påminner oss om hur tunna väggarna är. ”The Stone of Impermanence” spränger högtalarna med en explosion i form av en naket elektronisk gitarr på full dist. Allt som återstår är ödesmättat elektroniskt knaster.

En kall och övergiven flygplats i en bortglömd avkrok där tiden stannat och alla människor försvunnit utan ett spår.