Jag var väldigt nära att skriva på ”Nattfödd” alldeles för tidigt. Den var skitbra och Finntroll gav återigen ett genuint intryck. Med tiden blev jag lite mer tveksam. Vissa låtar var inga höjdare. Inte direkt dåliga, bara inte lika roliga som de andra. Nya sångaren Wilskas röst stör mig också, alldeles för guttural för att pass Finntrolls glada humppa-black metal.

Inledande ”Vindfärd/Människopesten” andas klassisk black metal inledningsvis, först efter halva låten dyker det karaktäristiska Finntroll-soundet upp; polkatakter och folkmusik, keyboards som låter ömsom som flöjter och ömsom som dragspel. Och ibland låter som keyboards.

Trion ”Nattfödd”, ”Trollhammaren” och ”Ursvamp” tilltalar mig tillsammans med ”Det Iskalla Trollblodet” mest och det är också de låtarna som andas mest tjo och tjim.

”Marknadsvisan” ger en viss befrielse i sin blastebeatsattack men är på det stora hela inte speciellt upphetsande och avslutande ”Grottans barn” är mest seg. ”Eliytres” och ”Fiskarens fiende” har sina poänger med gör egentligen varken till eller från.

Det absolut bästa med ”Nattfödd” är det snygga konvolutet som målats av gitarristen Skrymer. Det sämsta är nog de brutna och stundtals märkliga finsksvenska texterna, som dessutom blir lite svåra att ta på allvar, speciellt när ”marken färgas röd av kristna drägg, låt blodbadet börja”. Håhåjaja. Vill man på allvar säga något med sin musik är det ett mönsterexempel på hur man missar mål.

Nä, var la jag ”Midnattens Widunder” nu igen?