Det här är debuten för The Monotypes. Det är också första utgivningen för Dilemma Records.

Skivan är delvis inspelad hos Pelle Gunnerfeldt i Studio Gröndal. Men, The Monotypes har också gjort stora delar av produktionen på egen hand.

För att vara ännu ett band som låter lika delar pop, rock och sextiotalsgarage svänger det oväntat bra om den här kvartetten. På de 35 minuter den här skivan låter, hör jag en del riktigt lovande saker.

Fast det tog ett tag innan jag hörde dem. Ett par låtar påminner lite för starkt om The Soundtrack of our lives. Inte minst på grund av att Micke Szymanski låter väldigt mycket som Ebbot. Väl mycket, faktiskt.

Inte minst inledande ”A part of the action” låter som en präktig TSOOL-pastisch. Dock, en bra sådan.

Bäst är The Monotypes när de låter musiken driva på ordentligt. Som i sköna ”Tonight” där melodin är lätt och snabb. I refrängen kryddas den av Göteborgs-körer vi tidigare hört hos Broder Daniel och Bad Cash Quartet. Drivet i ”Lineker” är också lätt oemotståndligt.

I ”Alarmrock” (förträfflig titel) larmar det på effektivt, för att i refrängen bli snitsig sextiotalspop. En mycket skön låt.

Orgeln i ”Everyday” bidrar också till en skön popkänsla.

Men övriga låtar är inget som jag blir allt för upphetsad av. Inte dåligt, men inte direkt jättebra heller.

The Monotypes kan bättre. Det är jag säker på. Nästa skiva kan bli väldigt bra. De har mer potential än många svenska rockband i sin fåra.

Eftersom de redan nu har ett bra liverykte är jag övertygad om att de lyfter när jag får se dem på scen.

Lovande. När de låter mindre som en Göteborgs-klon kommer de bli livsfarliga.