När jag såg Kajsa Grytt på Södra Teatern i våras spelade hon bara en låt från Tant Strul-tiden. Hon spelade någon låt från ”Revolution”. Hon körde en cover på Dolly Parton.

Resten av setet bestod, väldigt föredömligt, av ”Är vi på väg hem?”.

När hon spelade på Nefertiti i Göteborg började någon ropa efter Tant Strul-låtar. ”Dra åt helvete”, sa Kajsa Grytt. Och det var det hela. Punkt.

Kajsa Grytt har aldrig varit bättre än nu. Och hon vet om det. Hon är dessutom i princip ensam om att göra sin grej i Sverige.

Det här är det klassiska Marianne Faithfull-scenariot anammat för den svenska tungsintheten. För om den förra skrev musik för rödvinsbarer där skenet från stearinljus blandas med neonet som filtreras från gatan, så är det här snarare ett knippe skavda symfonier från en knastrig radio i en tvåa på Rusthållarvägen. Med Gredos på bag-in-box, askfatet fullt av läppstiftsfläckade Prince och fönsterrutorna vagt mjölkfärgade av ingrodd cigarettrök.

Tillsammans med ljudarkitekten Daniel Zqaty (som man till vardags hittar bakom rattarna i studion med bob hund) har det hela sedan klätts i kantiga och kärva arrangemang, det är knastriga slingor från AM-stationer geografiskt belägna på andra sidan Östersjön, det är beats som släpar sin egen tyngd över rakblad, då och då interfolieras ett klaustrofobiskt gitarrkomp.

Det är soundtracket till ”Kafka does Bagarmossen – The Movie”.

Men nu är allt inte bara svärta och tristess. För inramningen må vara taggig och skrubbad, vi pratar sprucken asfalt och ogräs och rost, men här finns även vardagsskildringar som sticker upp som solvarma grässtrån genom sprickor i betongen, återgivna med en poesi som inte tar några genvägar. Det är upplevelser som förmedlas via så vardagliga ting som doften av tjära, gamla stryktipskuponger och barnknän klädda av sårskorpor och som därigenom givetvis blir än mer effektiva.

Att plugga ”Är vi på väg hem?” i lurarna är som att sjunka ner i en sliten skinnsoffa, den där sorten där man sjunker ner lite för lågt, där ryggstödet skaver mot skulderbladen och allt känns lite väl intimt, lite väl nära, så man nästan sitter i knä på varandra, och man kan inte låta bli att skruva lite oroligt på sig och så tittar man upp och ser att man delar sittplats med Patti Smith och PJ Harvey.

Inte det sämsta sällskapet, om man säger så.

Det här är viktigt. ”Är vi på väg hem?” är i skrivande stund den bästa, för att inte nämna viktigaste, svenska skivan som släppts i år.

Tycker ni annorlunda kan ni – om uttrycket tillåts – dra åt helvete.