Jag tänker på Eric Stoltz. Jag tänker på Uma Thurman. Jag tänker på John Travolta.

För de som inte redan fattat det tänker jag alltså på den där scenen i ”Pulp Fiction” när Mia Wallace sniffar heroin, får hjärtstillestånd och måste få en adrenalininjektion rakt i hjärtat för att väckas till liv igen.

Men först skall vi byta scenario.

Under en blyertsfärgad himmel, ni vet när regnet liksom hänger i luften, men inte riktigt vill falla. Någonstans i Sverige. En trädgård.

I hängmattan ligger Anders Hellman med en akustisk gitarr över magen. Han knäpper lite med strängarna. Tittar upp i himlen och sjunger med en rosslig stämma som andas teatralitet. På gräsmattan ligger hela Tom Waits Asylum-katalog staplad (”Closing Time” ligger överst i högen) och en idolbild på Kristofer Åström är uppspikad på en av björkarna.

I bersån sitter Robert Dahl Norsten och vispar försiktigt då och då på trummorna. Ibland kikar Eskil Lövström ut på verandan och blåser lite i en trombon.

I klyschboken läser jag att ljudet är: avskalat. Hudnära. Naket. Lågmält. Skört. Jag läser att det här är musik som passar bra med soffor, varm choklad och regn mot fönstret. Jag hittar samma trygghetsreferenser som hos de västerbottniska kollegerna i Isolation Years, även om de skiljer sig åt rent ljudmässigt.

Stämningen är sådär småputtrigt trivsam som den bara kan vara när någon sitter i en trädgård med en sprucken gitarr och framför lågmälda kompositioner och sjunger mer för sig själv än för någon eventuell åhörare. Alla kurar ihop sig under sina filtar och myser för allt vad tygen håller.

Och liksom molnen ovanför dem så rör sig musiken sakta framåt. Jämntjock. Jämngrå. Och lite för symmetrisk för att ge någon behållning utöver ögonblicket.

Carpet People har nämligen medvetet valt att stöpa sin musik i en form som är väldigt snäv och inte ger särskilt mycket utrymme för utspel. Här finns inga överraskningar att hämta. Här finns inga växlingar, inga oväntade grepp. Bara en enhetlig massa som förvisso är inbjudande till en början, men som i slutändan blir övermäktigt släpig och nyanslös.

Och det är därför jag tänker på överdosscenen i ”Pulp Fiction”. Jag vill att en kaftanbärande jesusfigur skall komma inrusande i den där trädgården och köra en adrenalinspruta genom bröstkorgen på Carpet People. Bara för att se vad de skulle kunna göra.

Om inte, så skulle i alla fall jag behöva en kick.