De har valt att kalla honom Little Chris. Inte så värdigt kanske. OK, han är inte äldre än sexton år. Men ett bättre artistnamn är han värd.

Lyssnar du på radio kan du ha hört låten ”5:15″ som spelats en del. En välkammad och något inställsam radiorockare.

Christopher Shooroi har talang. Han spelar gitarr på ett sätt som imponerar. Han sjunger bra. Och de låtar han skrivit själv på skivan är inte sämre än låtarna som skrivits av bekanta Niclas Frisk och Andreas Mattsson. Det är knappast några låtar som sticker ut. Snarast känns de som kompetenta produkter.

Av någon anledning har ett antal covers tagits med på skivan. Cyndi Laupers ”Time after time” är varken bu eller bä. Att ge sig på Lennon/McCartneys ”Come together” får anses vara vågat för en sextonåring. Christopher Shooroi behöver knappast skämmas över sin version av låten, men behöver heller inte skylta med den.

Jag är säker på att den här killen kommer låta höra talas om sig. Han spelar bra och är en lämplig arvtagare till blues- och Hendrix-fantomen Claes Yngström om några år.

Den här skivan är som helhet väl polerad. Någonstans där inne finns det en Jimi Hendrix-känsla som väntar på att släppas ut i fri form.

I väntan på det tillfället kan nog den här sextonåriga gubbrocken väcka respekt på fler fronter. Inte minst i P4.

Men för att bli riktigt stor måste Little Chris bli mindre inställsam.