Denne New York-bo har efter några år i diverse punkrockande konstellationer kommit ut med sitt första egna album. En rund svart klisterlapp på omslaget talar om att albumet producerats av Ryan Adams. Jag misstänker att det är för att hjälpa till med införsäljningen.

Jesse Malin har en del gemensamma referenser med Ryan Adams. Tveklöst. Dessutom spelar den senare på såväl strängar som tangenter samt körar på albumet. Körar gör också Melissa auf der Maur som ni känner igen från Hole och Smashing Pumpkins.

Tolv låtar bjuder Malin på. Elva på omslaget och en dold. Rakt igenom svänger det ganska stabilt. Han låter precis som jag tror han ska göra när jag ser bilden på CD-konvolutet, där han iskallt står lutad mot den kaklade väggen på Delancey Station.

Raka rocklåtar, säkert skrivna i en lagom ruffig lägenhet. Med ett paket cigaretter och en akustisk gitarr. Det är intrycket jag får. En urban singer/songwriter.

Jag kan inte påstå att det här albumet har något som kan kallas unikt. Den här typen av låtar finns det en uppsjö av och det finns både etablerade och ännu inte upptäckta artister som har lådorna fyllda av låtar i samma liga som Jesse Malins.

Ryan Adams är en av dom. Men likheterna ska inte överdrivas. Jesse Malin står på egna ben. Stadigast och säkrast låten ”Solitaire”, där han lägger skön kraft bakom orden ”I don't need anyone” i refrängen. Avskalat lugna ”Brooklyn” är en av albumets övriga höjdpunkter. Här kommer sången fram och en skön orgel nyanserar ljudbilden.

I ”Riding on the Subway” har Ryan Adams skruvat på en kalas-reverb på gitarren. En reverb som ger låten en extra skjuts framåt. Snyggt och effektivt. Med känsla.

Jesse Malin kan bli ett namn att räkna med. Men han kan också försvinna på samma sätt som Jeffrey Gaines gjorde efter sin lovande debut, som kom för tio år sedan. Men Malin bevisar med sina låtar att han är mer än Ryans kompis.

Jag hoppar knappast högt av glädje när jag lyssnar på det här, men jag stampar foten i golvet och njuter stundtals på riktigt.

Inte så illa.