Besvikelsen kan jag inte tygla när jag lyssnar på ”Machine EP”. Jag vill ha så mycket mer. Löftet ”Bang”, ”Art Star”, ”Mystery Girl” och ”Our Time” gav klarar de inte av att hålla. Och det gör mig väldigt orolig.

För löftet som de hade finns kvar. Jag är rädd att allt gått för fort. Att de inte riktigt hunnit med själva. En EP för ett halvår sedan och de valsades runt i musikpress över hela västvärlden. Jag är lika skyldig som alla andra, även om min påverkan inte varit den största direkt.

”Machine” är ganska bra. Men den platsar bara som mellanspår på den första EPn. ”Graveyard” är skön i en skränig, tidig PJ Harvey-stil. Kort och koncis. Karen O på smått hysterisk sång. Men jag vill ändå ha mer. Mer sex, mer lust, mer kropp, mer svett. Sista spåret är en remix av osläppta ”Pin”. Vilket jag inte riktigt förstår poängen med. Antingen är det här versionen de vill ha, eller så vill jag ha originalversionen först (och i det här fallet tycker jag inte heller det spelar någon roll att jag hört den i live-versioner). Annars försvinner liksom poängen med att göra en remix. Och leklustan med effekter och ekon är inte särskilt rolig heller.

”Bang” sprängde mig. ”Art Star” gav mig en käftsmäll och en dreglande längtan efter mer. ”Our Time” lovade om att stöddiga tider skulle komma. Om det här är vad de ville åstadkomma kan jag bara vara besviken. Kanske hade låtarna funkat bättre som mellanspår på en LP, men på en EP vill jag ha mer.

Visst, jag kommer ha höga förväntningar på debutfullängdaren när den väl kommer. Så kanske är det bra att inte den här EPn är bättre än den är. Nu kanske jag är lite mer realistisk i vad jag ska hoppas på.