Det finns dagar jag bara vill lyssna på uppåtmusik. Och det finns dagar jag vill lyssna på Paradise Lost. Lyckligtvis är det uppåtmusiken som lockar merparten av årets dagar. För om sanningen ska fram är ju gothisk, deppig, tung och aggressiv rockmusik ganska vedervärdig. Men det finns dagar den här musiken är bäst i världen. Dagar då jag är lika sur, butter och desillusionerad som musiken.

Produktiva Paradise Lost har skiftat i sin form genom åren. På ”Symbol of life” tar bandet ett par steg tillbaka till en tyngre ljudbild än på senaste ”Belive in nothing”. Gitarrerna är skarpare. Trumslagen sitter hårdare. Sången känns mer fokuserad.

Inledande ”Isolate” sätter stämningen direkt och följs upp av ”Erased” som med Joanna Stevens sånginsatser i refrängen begåvats med viss hitpotential. Efter ”Two words” har jag fångats av skivan.

Jag får en jobbigt gnagande känsla i bakhuvudet av en del låtar – nämligen att de får mig att tänka på band som Blindside och Linkin Park. Men det hindrar mig inte att uppskatta det storslagna på den här skivan. För det finns ett par riktigt sköna ögonblick.

Nämnda ”Erased” är ett av dem. Den börjar snyggt med ett piano som möts av hackande gitarrer. På samma sätt möter sedan Nick Holmes ”onda” röst Joanna Holmes glasklara stämma. Snyggt möte.

I ”Mystify” är det pianot i refrängens kuliss som lyfter. I ”No celebration” är det den snyggt producerade gitarren. Det finns gott om sådana detaljer som i kombination med Rhys Fulbers produktion gör att ”Symbol of life” är en riktigt bra skiva. En snyggt dokument i sin genre.

Jag får väl ännu en gång skylla på att jag är tyskt halvblod. Men jag kan inte låta bli att älska några av låtarna på ”Symbol of life” – tillsammans med valda låtar av Rammstein och Tiamat – när jag tillsammans med övriga kamrater i tjänstemannaboskapen låter mig föras fram i gången mellan Centralen och T-Centralen en grå måndagmorgon i oktober. Då känns det nämligen ok att bli en cynisk, bitter übermänniska för en stund.

Då fungerar Paradise Lost som ett utmärkt ledmotiv, eller som katalysator. Då framstår deras låtar som något av det vackraste som finns. I all sin bitterhet.

”Symbol of life” är ett tungt och drivet album som många kommer applådera.