De rör sig i trakter som bevistades av många i början av nittiotalet. Då efterföljare till Pixies och Dinosaur Jr. gjorde indierock med stort hjärta, men med mindre eftertanke. Trevliga band som var mindre arty än Yo La Tengo, men mindre renslipade än (sätt in tråkigt amerikansk collegerockband här).

”There Are No New Clouds” är deras debutfullängdare, men den är egentligen ihopsatt av två eps som släpptes i hemlandet Australien under 2001. Och trots att de är i början av karriären låter de som om de spelat tillsammans för evigt. Ingen valpighet så långt ögat når.

Men där är också mitt största problem med Ides of Space. Det är lite för finslipat, lite för välordnat. Det behöver definitivt inte skramla för att vara bra, men det får heller inte vara trist. Jag tycker de är irriterande anpassade. Inga galna infall, inga trådar som leder utanför ramen. De stampar på distpedalen när de ska, inte när de känner för det, vad det låter i alla fall.

I de bästa stunderna tänker jag på Baby Chaos. Och det är en trevlig tanke som jag inte tänkt sedan mitten av nittiotalet. I de sämsta tänker jag på (sätt in ett annat tråkigt amerikanskt collegerockband än ovan).

Men det finns frön här som skulle kunna bli något i framtiden. Jag hoppas de vågar ta steg åt fel håll nästa gång. Ut ur lådan. Då skulle det här kunna bli riktigt bra. De långsamma drömska partierna kunde lyfta sig med lite mer pondus, som de förhoppningsvis skaffar sig med åren. Och antagligen låter alltihop bättre på en dunkelt belyst scen.

Men jag måste tillägga en annan sak också. Du kanske läst någonstans att de spelats i Dawson's Creek. Det är sant, men oroa dig inte, så dåligt är det inte.