Jag borde nog känna till Bert Jansch. Men jag gör det inte. Han är samtida med storheter som Nick Drake och Leonard Cohen – och gjorde säkert stora skivor i början av sjuttiotalet.

Nu är det ”Edge of a dream” som inleder min Jansch-karriär. Det är knappast den ultimata starten. Visst, han spelar gitarr bättre än många. Han gästas av både Bernard Butler och Hope Sandoval. Men skivan är inte riktigt rättvisande för Bert Jansch inbillar jag mig.

”On the edge of a dream” är en trevligt avskalad blues. Där det sparsamma kompet lyfter fram Jansch röst. Mötet med Hope Sandoval i ”All this remains” är mycket bra. Det flinka gitarrspelet möter Sandovals lugnande röst. Vackert.

Det är när låtarna blir avskalade som bluesen känns ok. Annars blir det lite väl mycket pubstuk på det hela.

De visbetonade låtarna är också bra. Där Jansch hamnar någonstans mittemellam Donovan och Nick Drake. ”Sweet death” med sång, akustisk gitarr och fiol är snygg, liksom ”La Luna”.

”Bright sunny morning” må vara den mest vardagsnära 11-septemberlåten jag hört hittills, men jag kunde varit utan den.

Det är bäst när det är avskalat, men jag förväntar mig större skivor bakåt i katalogen.