Det var Mats-Anders och hans mannar som bjöd på mitt första musikaliska möte med Alan Edwall. Spår 7 på liveklassikern ”Utsålt” var en liten visa med en alldeles förtjusande cynisk text om livets alla icke infriade (läses: grusade) drömmar och förhoppningar. Den obönhörliga melodislingan som inledde låten, och som följde efter varje vers, överträffades endast av den klockrena texten.

Även den andra träffen arrangerades av Traste Lindéns Kvintett. Denna gång var det den tokroliga ”Familjeporträtt” som tolkades som en singel-b-sida. Även denna cover bjöd på Edwalls träffsäkra lyrik och spädde på intresset för att höra originalet.

Det ordnades tack vare min bästa granne någonsin, Äva. Hennes far hade ”Grovdoppa”, en av de fyra plattor Edwall hann ge ut, i sin ägo. Efter en tripp hem till Värmland räckte hon över en kassett. Retligt nog vet jag inte vilken bananlåda den gömmer sig i, men den dyker nog upp så småningom.

Att höra Stefan Sundströms tolkningar av Edwalls låtar känns som ett kärt gammalt återseende. Eller egentligen två. Dels känns det bra att någon återigen lyfter fram hans musik och texter så att nya lyssnare förhoppningsvis upptäcker hans personliga låtskatt, och dels känns det skönt att Stefan med denna platta bryter Elefantisis-trenden med ständigt större sättning och produktion. The Rolling Stones finns liksom redan.

Det känns även befriande att han håller igen lite med den värsta mungymnastiken. Det är ju liksom redan allmänt känt vem som har rikets vigaste och största käft och även om hans brölsång är suverän som krydda ibland, blir den mest tjatig som utgångsläge. På ”Stefan spelar Allan” sjunger han. Kanske mer ”normalt” än någonsin. Kanske bättre än någonsin.

Så titelns ordlek är lite missvisande i allt sitt ordlekande. Sundström närmar sig låtmaterialet med stor respekt och värme. Tillsammans med bland andra de gamla vapendragarna Anders Hernestam, Ola Nyström och Stefan Axelsen från Apache (numera Weeping Willows) och Martin Hederos bjuds det på varierande sättningar som alla följer ”mindre smakar mer”-skolan.

Att ovanstående musiker vet hur man hanterar sina instrument och är kapabla att skapa stor musik i det lilla är kanske ingen större sensation. Men trots att musikaliska hovleverantörer som Hederos, med all rätt, får spaltmeter av beröm så fort han rör ett par tangenter, så är det frågan om det inte är klass 5-6 på Mälaröarnas Waldorfskola som under ledning av Andil Dahl står för den största insatsen på skivan. Deras halvfalska spelande på choroiflöjter i slutet av ”Den lilla bäcken” är bara så helt otroligt fantastiskt att det nästan är löjligt (detta skrivet utan ett uns av ironi). Det lyfter en låt som redan är en skivans bästa ännu ett par snäpp.

Bland favoriterna finns naturligtvis också ”Förhoppning” även om det känns tomt utan TLK:s patenterade melodislinga. Nattsvarta ”Du och jag” är underbar även den. Som en tonsatt dagbok skriven av en övergiven, liten, men mänsklig man.

Ska man grovt dela upp låtarna i två falanger så blir det ”De ljuva visorna” och ”De mustiga visorna”.

Låtar som ”Far” och ”Möss och människor” visar upp Edwalls mer socialburleska, mustiga sida. Som först bjuder på ett garv innan man upptäcker allvaret, alternativt budskapet som finns under – ofta med klassperspektiv. Medan ”Sommarvisa”, ”Troll och älva” och ”Jämtländsk vaggvisa” bjuder på Edwalls förkärlek för den lugna vistraditionen med texter inspirerade av natur och mystiska skogsväsen, inte sällan på dialekt.

Producenten Mikael Herrström har än en gång gjort ett fantastiskt jobb. Trots att skivans tolv låtar egentligen inte skiljer sig åt så särskilt mycket så känns det aldrig tråkigt. Med små medel smyckas de – oftast på ett genialiskt sätt. Oavsett om det är de klassiska, plockande gitarrerna och kvinnokörerna i ”Kärleksvisa”, det 70-talsunkna orgelsolot i ”Dystervals” eller de redan nämnda choroiflöjterna så passar det perfekt.

Alla låtar håller inte samma klass men ”Stefan spelar Allan” gör en glad och ledsen. Och glad för att man blir ledsen. En varm och mänsklig skiva när man som bäst behöver det.