Förmodligen har du redan hunnit lyssna in dig på den här plattan. I alla fall om du är intresserad av brittisk popmusik. Definitivt, om du bryr dig om vad NME skriver. För den unga brödraduon Tom och Alex White har utnämnts till årets, eller i alla fall senvinterns musikaliska frälsare.

Och den storyn har vi alla definitivt hört förut.

Med en beundransvärd regelbundenhet lyfter den brittiska popmusikens husorgan fram den eller de som ska frälsa världen just i år och få oss att förstå att vi lika gärna kan börja rensa bland våra gamla skivor, eftersom det är det här som gäller och inget annat.

The Electric Soft Parade är alltså namnet.

Har haft skivan i min ägo i några månader nu. Det har länge varit tänkt att den skulle bli en bonusrecension, men det har inte riktigt velat sig. Förlossningar och annat har hela tiden kommit i vägen. Men eftersom bandet nu är Hultsfredsaktuella blir det äntligen av.

”Holes in the Wall” är en riktigt trevlig platta. Inget mästerverk, men riktigt trevlig och bra. Nu när man lyssnat på den så länge är det svårt att veta hur bra man egentligen tycker att den är. Man har passerat det ”kritiskt lyssnande” stadiet för länge sedan och alla låtar utgör en helhet där man knappt vet vad som sticker ut längre.

Ett som är klart är att bröderna White är ena rackare på att snickra ihop melodier. Det är också en bra variation låtarna emellan. Från de inledande tunga riffen i ”Start Again”, power-popen i ”There's a Silence” och brit-pop/Ed Harcourt-doftande ”This Given Line”, till de lugna ”Something's Gotta Give” och titellåten, som kanske är skivans bästa låt.

Extra humor-poäng för Magnus Uggla-vibbarna i ”Empty at the End”.

”Holes in the Wall” är egentligen lite för lång och lite för spretig för sitt eget bästa men det ändrar inte det faktum att det är en imponerande debut.