När jag stoppade ”The Rough Guide To Bollywood” i CD-spelaren visste jag inte riktigt vad som var att vänta men i min fördomsfulla hjärna hade redan tanken formulerats att det som skulle komma ur högtalarna var falsettsång, plingade sitarer och smattrande tablas.

Det stämde också. I ungefär 13 sekunder. Sedan försvann körens ”Hare Krishna, Hare Rama”-mässande bland fuzzade elgitarrer, Hammondorgel och en råtight rytmsektion.

Låten heter ”Dum Maro Dum” och är hämtad från en storfilm från tidigt 70-tal som ville belysa drogkulturen bland hippies på väg mot Katmandu. Det senare och mycket annat matnyttigt får man reda på i den mycket informativa sleeven.

”The Rough Guide To Bollywood” är en samling med musik från de mest framgångsrika indiska filmerna de senaste tre decennierna. Sammanställd av DJ Ritu och Bhagwant Sagoo, som båda annars jobbar åt BBC, är den också tänkt att fungera som introduktion till hela Bollywood-fenomenet. En filmindustri som på många sätt, inte minst i popularitet, produktivitet och skapandet av superstjärnor, lämnar Hollywood långt bakom sig. Men samtidigt också en i västvärlden nästan helt okänd genre.

Nästan samtliga filmer som kommer från Bollywood är musikaler där aktörerna med jämna mellanrum brister ut i sång och kastar sig ut i långa koreograferade dansscener. Sångerna blir själva viktiga beståndsdelar i handlingen på ett annat sätt än i västerländsk film.

Musiken på skivan är både omtumlande och fascinerande på samma gång. Musikstilar blandas med varandra utan några som helst hämningar och kitsch-mätaren pekar ofta på rött. Samtidigt är det också väldigt charmigt och inte så sällan rejält svängigt.

I ”Piya Tu Ab To Aaja” krockar Morricone-trumpeter, storbandssamba och James Bond-temat med en melodi som skulle kunna vara signerad Robert Johnson & Punchdrunks. En låt som gjord för sommarens fest-CD. ”Yeh Dosti Hum Nahin” låter som ett Moog-förstärkt Mariachiband på rymmen i Punjab och i ”Ek Pal Ka Jeena” möter programmerade beats akustiska gitarrer.

Men den låt på skivan som verkligen gör mig lycklig varje gång är Nazia Hassans ”Aap Jaise Koi” som lyckas låta som både ”I Love To Love” och ”Kung Fu Fighting” samtidigt. En klockren indiscohit.

Från början var det meningen att ”The Rough Guide To Bollywood” skulle vara mer inriktad mot dansgolvet men på grund av problem med rättigheter till låtarna blev det nu en samling med de populäraste kärlekslåtarna från filmerna. Tråkigt nog tappar skivan därför lite tempo och får mig att hoppa över låtar när jag lyssnar. När jag inte förstår texterna och musiken inte heller pockar på uppmärksamhet blir det lätt så.

Men på det stora hela är ”The Rough Guide To Bollywood” en skiva som verkligen visar upp en imponerande musikalisk mångfald och bjuder på många glada överraskningar. Har man det minsta intresse av att börja utforska Bollywood-världen kan jag inte tänka mig att det finns så många bättre skivor att börja med.