Så, det kanske är dags. Sådär några månader efter att The Mary Onettes självbetitlade, av mig hyllade och älskade debutalbum, kom ut på Labrador så är det dags att recensera. Kanske gör jag det för att Tomas Lundström flera gånger varit på mig om det. Kanske har han varit på mig om det för att […][...]

U2 är, tillsammans med The Smiths, det mest överskattade bandet på planeten. Därför åkte en varningsflagg upp när jag noterade att Fear Factory gjort en U2-cover på nya skivan ”Transgression”. Lyckligtvis for flaggan upp i onödan. Men covern är inte helt missvisande trots allt. Detta är ändå Fear Factorys rockplatta. I alla fall den mest […][...]

Det här är den bästa skivan sen 1986. Då släpptes The Queen is Dead. I am a Bird Now med Antony & the Johnsons är det bästa jag hört sedan jag var 18. Antony är transvestit och kommer från New York. Han är god vän med Devrendra Banhart och Lou Reed. Med Boy George och […][...]

Det är förmodligen min f.d. arbetskamrat Pop-Karins fel att jag över huvud taget brydde mig om att lyssna på Jens Lekman. När hon en morgon glädjestrålande berättade om en konsert hon sett under helgen förstod jag att jag åtminstone borde ge Lekman en chans. Smiths/Morrissey-varningsklockorna till trots. Men det dröjde. Och dröjde. Det var egentligen […][...]

The Orb var med och ritade ut nya områden på den musikaliska kartan i början av nittiotalet med sin dubtechno. Derrick May mötte Brian Eno mötte King Tubby. The Orb fick en hit med Rickie Lee Jones-samplande Little Fluffy Clouds 1991 och släppte sedan den briljanta fullängdaren The Orb’s Adventures Beyond the Ultraworld. Det är […][...]