Efter ungefär en sekund av inledande Morning Child inser man att det här inte kan vara något annat än just 4hero. Då glider de fantastiska stråkarna, ett av duons kännetecken, in. När sedan blåssektionen och Carina Andersson fyller på och förvandlar allt till en solskensstrålande soulhymn som mest påminner om en uppspeedad version av Les […][...]

”The Breakthrough” från 2005 hade sina publikframgångar, vilket tydligen väckte profithunger. Så blev det alltså dags för en samlingsskiva. Fyra nya låtar tjänar som lockbete. Ett måste för dem som på bästa P. Diddy-vis skanderar att Mary J Blige är ”the queen of hip-hop soul” alltså. Meningen är att 15 års karriär, sju studioalbum och […][...]

YouTube är lika hårt rensat på intressant James Brown-material som det är fyllt av mindre intressant. Olika hyllningsklippningar och försök att härma hans dansnummer samsas med det där ”100 höjdare”-klippet. Men det finns guldkorn också. Här är några strålande klipp som finns kvar just idag och som påminner om varför James Brown alltid kommer att […][...]

Det känns ibland som om det går tjugo sådana här samlingar på dussinet. Mer eller mindre fokuserade och avgränsade. Sedan mp3-bloggarnas ankomst känns många av dem också mindre livsnödvändiga än förr. ”Eccentric Soul”-serien har nått fram till volym nummer fem. Fokus ligger den här gången på producenten och låtskrivaren Mike Lenaburg som höll sig med […][...]

Jag brukar hävda att det släpps mer musik idag än någonsin tidigare. När man ser på den strida ström av soulsamlingar med mer eller mindre smala teman som dyker upp med regelbundna mellanrum, oftast fyllda till bredden med musik jag aldrig hört förut, kan det hända att jag tvivlar. Eller åtminstone funderar över vilka arkivdykningar […][...]

Rått och sofistikerat. Kombinationen förkroppsligas i brittiska Amy Winehouse. För tre år sedan kom hon som en frisk fläkt i souljazzmischmaschet. Hon var roligare, elakare och mer spännande än de flesta av sina amerikanska kollegor. Det var underhållande, men kanske lite enformigt i all sin tuffhet. På ”Back To Black” har hiphopinfluenserna tonats ner och […][...]

Det kan vara lite svårt att tro men skivbolaget !K7:s DJ-Kicks-serie är faktiskt numer inne på sitt andra decennium (för kalenderbitare så var C.J. Bolland först ut 1995). Bara det värt en eloge, att de dessutom fortfarande så pricksäkert lyckas hitta intressanta artister och ger dem i princip fria händer att utforma skivorna utan större […][...]

Kelis har alltid varit den tuffaste av 00-talets r'n'b-donnor. Som en modern Millie Jackson eller Yvonne Fair har hon seglat lite vid sidan av den mer tillrättalagda massan. Samtidigt har hon lidit av ”Woo Hah”-syndromet. Med ”Caught Out There” släppte hon en sån bomb som har kraften att överskugga en hel karriär och i värsta […][...]

The Brand New Heavies är tillbaka i den uppställning som gjorde dem stora i början av 90-talet. N'Dea Davenport är alltså tillbaka vid mikrofonen framför trion som satte hjulen i rullning – Simon Bartholomew, Jan Kincaid och Andrew Love Levy. Det är väl inte direkt så att någon av parternas karriär blomstrat sedan de separerade […][...]

I snart två decennier har brittiske DJ-n och maniske skivsamlaren Gilles Peterson på otaliga skivor, spelningar och med ännu fler radiosändningar levererat en, i den ofta så slarvigt använda termens allra bästa betydelse, eklektisk genreblandning som om man ändå tvunget vill hitta en linje bottnat i ett par gemensamma nämnare. Han har alltid med extrem […][...]