Jag älskar Yo La Tengo. De är för mig vad Jules var för Jim. Visst, det finns band jag har haft mer passionerade förhållanden till, men det är oftast till följd av vanlig hederlig rotlöshet. När tillfälliga förälskelser och snedsprång har bedarrat sitter vi alltid där, Yo La Tengo och jag, och vet att det […][...]

De första tre albumen Funkadelic spelade in under perioden 1970-71 med Bernie Worrell och kanske framför allt Eddie Hazel som George Clintons främsta kreativa partners är nödvändig lyssning för alla som någon gång sagt att hän gillar psykedelisk rock, soul eller funk. Det tredje och sista albumet i sviten, Maggot Brain, är den här upplagan […][...]

Stockholm Jazz Fest levde även i år upp till sin höga standard. Och med den nya stora satsningen som gav fler festivaldagar och en otrolig line-up med artister till och med bättre än så. Publiken, arrangörerna och stämningen var lika trevlig som alltid. Artisterna var glada och bjöd mycket på sig själva under sina spelningar, […][...]

Den 26:e upplagan av Stockholm Jazz lockar med både behagligt väder och mer fingertoppskänsliga bokningar än på länge. Festivalens första dag lägger tonvikten på blues, vilket innebär att stråhattar, shorts, urgamla turnétröjor och dylika användarvänliga plagg frodas bland publiken framför stora scenen när Dr. John kliver på. Man kan anta att doktorn, dagen till ära […][...]

Inför BLACKsummers’night lyssnade jag igenom Maxwells andra album Embrya för första gången på alldeles för lång tid. Efter en första genomlyssning konstaterade jag att den fortfarande håller. Efter den andra mindes jag varför jag så många gånger hållit albumet som ett av nittiotalets allra främsta. Inte bara i soulfacket, utan överhuvudtaget. Embrya beskylls rätt ofta […][...]

Brother Ali är rent av trollbindade från och till. Som över det jazziga beatet med funkinslag på första låten Real As Can Be. Titeln är ju bara den fantastisk, eftersom den är så sann den kan vara. Real as can be. Brother Ali fyller sina texter med hela historier, punchlines och budskap. Flowen är hundra […][...]

Jag har satt ihop en liten spellista i Spotify med hiphop och soul jag gillat i år. Någon låt är äldre, men det mesta kan stämplas med 2009. En del ja hade velat få med finns inte representerat eftersom Spotify inte har det. Främst handlar det om låtar jag hittat på mixtapes (yU, Diamond District, […][...]

Att Gilles Peterson redan hunnit spela Favorite Flava i sin radioshow känns inte direkt som någon överraskning. Det här är musik som känns som klippt och skuren för Petersons publik. Det börjar så försiktigt. Ett tjutande elektroniskt missljud som sakta växer sig starkare. Sen ramlar ett par trummor in från ovan med tydlig hiphopkänsla, de […][...]

”This isn’t funky enough, Fred.” Gissa hur många gånger Larry Cohen, producenten och regissören bakom filmen Hell Up in Harlem, ångrat orden han sa till Fred Wesley 1973. Att säga att tiden gett Cohen fel är ingen överdrift. Vem minns filmen eller soundtracket idag? The Payback brukar ofta lyftas fram som Browns starkaste studioalbum (en […][...]

It’s Yours, första singeln från Round 2, är den första låten på albumet (förutom det 37 sekunder korta introt, som jag förresten kan lyssna på 37 gånger på raken). It’s Yours är en alldeles strålande kärleksballad, och det är en perfekt introduktion till J. Holidays mesta styrka. Rösten. Holiday når de höga tonerna perfekt och […][...]