Redan på omslaget kan man ana att här har det inte förekommit några omtagningar. Det är årets fulaste skivomslag. Lika mycket ett hastverk som albumet. Black Francis och Reid Paley skrev musiken över tre dagar i New York och spelade in den under två dagar i Nashville. De lämnade inte plats för reflektion och justeringar. […][...]

Utsökta norska Rumble In Rhodos släppte i helgen videon till Carve Visage, hämtad från lysande albumet Signs of Fervent Devotion. Bra video, bra skit.[...]

2011 ser ju onekligen ut att vara de grånande gitarrmännens soloår. Efter att J Mascis släppt ett mer eller mindre inspirerande album och Sonic Youth-bekantingen Thurston Moore släppt sömnpillret Demolished Thoughts är det nu Stephen Malkmus och hans The Jicks som släpper sitt femte album. Och intet är nytt på den lekfulla, smått progressiva indierockfronten. […][...]

Ytterligheter. Hjärtskärande berättelser. Avgrundsdjupa förluster. Återfödelse. De som enkelt avfärdar hardcorepunk utan att gå in på djupet har här sitt motbevis. David Comes To Life är något så oförfalskat som en rockopera med plattan i mattan, utan en tanke på att blicka bakåt, mot hur det har låtit i dessa sammanhang. Mot en bakgrund i […][...]

Delvis inspirerade av Allen Ginsbergs America gick The Wonder Years in i studion med ett mål – nämligen det att tonsätta livet i USAs förorter, framställa den vanliga människan och föra fram henne i ett respektabelt ljus bortom omvärldens stereotypa bild av amerikanska befolkningen. Huruvida de lyckas är ovisst efter ett gäng genomlyssningar, men klart […][...]

The Horrors har kommit långt sedan 2007 års debut Strange House. Vid den tidpunkten tycktes Southend-bandet närmast inkarnationen av pose i form av nihilistiskt skrän med större fokus på frisyrer och stuprör än på musiken. Personligen fann jag dem tämligen outhärdliga. The Horrors’ raison d’etre kändes mest som att få tag i pengar till hårspray. […][...]

Thurston Moore kan numera göra i stort sett vad han vill. Han kan stå i en källarklubb och slå på gitarren med ett baseballträ en kväll i veckan och publiken betalar , lyssnar artigt och går hem med ordet geni fastetsat på näthinnan. Därför är det ganska skönt att hans senare album under eget namn […][...]

Leila K. är tillbaka. Det har förstås gått de flesta förbi. Efter att varit den första svenska dansmusikvågens kaxigaste och mest självklara frontfigur har en av Sveriges mesta rock’n’roll-stjärnor levt ett rock’n’roll-liv. På ett riktigt tragiskt sätt, med missbruk och fängelsevistelse i meritförteckningen. Och nu är hon tillbaka. Som rösten i skribenten och klubbfixaren Petter […][...]

2009 utnämnde jag Guadalupe Platas sjuspårs ep/minialbum/vad man nu vill kalla det till årets, med motiveringen: I år går jag lokalt. Men förhoppningsvis går de lokala snart globalt. Årets liveakt, årets helvetesjävla, årets allt helt enkelt. 2009 var Guadalupe Platas år. Jag har under årets lopp sett dem närmare tiotalet gånger, och varenda gång stapplar […][...]

Albumet som skivformat har sedan ett tag dödsförklarats av diverse personer, främst anhängare av den nya tidens motsvarigheter, där den digitala filens förträfflighet besjungs med hänvisning till dess praktiska egenskaper både när det kommer till spridning och förvaring. Själv har jag motvilligt accepterat det, kalla mig bakåtsträvare om ni vill. Men jag står för att […][...]