”Jag gillar ironin” har Punch Brothers sångare Chris Thile sagt ”i att covern av det kända bandet är det mest abstrakta på hela skivan.” Han talar om covern av Radioheads Kid A som finns med på Punch Brothers senaste skiva ”Who’s Feeling Young Now?”. Och med sättningen mandolin, fiol, banjo, akustisk gitarr och kontrabas, får […][...]

Det finns låtskrivare och det finns Låtskrivare. De där med stort L. John K. Samson är en sådan. Jag ska inte hymla med att jag är ett av hans stora fans, det vore att ljuga. Hans tidigare excesser i Propagandhi och The Weakerthans är alla fläckfria i min bok. Att förväntningarna på Provincial, hans första […][...]

Två män med förkärlek för att uppträda i plyschiga björnkostymer som discodopar den klassiska Chicagohousens allra mest melodiösa ögonblick som en hyllning till musiken de vuxit upp med. Det innebär inte nödvändigtvis att den stora kvalitetsstämpeln per automatik åker fram. Men när personerna bakom plyschen är Hot Chips Joe Goddard och hans radiokollega Raf Rundell […][...]

New York-musikern Alec Feld är mannen bakom enmansprojektet Expensive Looks, en farkost för, som han själv uttrycker det, psych-pop. Feld är uppenbart influerad av hela det amerikanska chillwave-molnet och samtida kamrater som Toro y Moi och Neon Indian, och visst känns det vid det här laget en aning trött med ännu en indiepretentiös outfit som […][...]

Jag hittade Common Creature när jag kollade upp Sarah Riedel efter Cornelis vs Riedel. Hon har en sån där röst som påverkar mig. Teatralisk, bräckligt uttrycksfull. Stark och svag. Säker och full av liv. Den där dynamiken som ger extra kraft, extra känsla. Det där som gör att jag älskar Cecilia Nordlund, Anna Järvinen, Lina […][...]

Den här tiden får man mer än oftast äta upp sina egna ord. Ord i meningar som ”äh, årets flopp”, ”herregudåretsskivaaaaaahhh” och så vidare. För vän av ordning är det också ett problem att ha en skiva av den senare typen nära årsskiftet; bedömningen är inte särskilt jämn. Samma vän av ordning vill nu kanske […][...]

Att balansera på gränsen mellan lekfullt och svårsmält eller introvert är inte enkelt. Många artister har provat, merparten har misslyckats. The Submarines lyckas parera balansgången med hjälp av charm och naivitet. Bandet, som består av paret Blake Hazard och John Dragonetti, har, förutom det uppenbara i att de är just ett par, lite gemensamt med […][...]

Helt plötsligt har det gått nästan fem år sedan Hissing Fauna, Are You The Destroyer?. Under tiden sedan dess har jag nästan konsekvent undvikit of Montreal. Dels blev det lite för mycket där ett tag och dels så var uppföljaren Skeletal Lamping rent bedrövlig. Så försvann de ur medvetandet och om False Priest från förra […][...]

Vi hinner knappt kliva ombord på rymdskeppet efter att flygvärdinnan hälsat oss välkomna innan programförklaringen Interplanetary Music briserar i en kosmisk discoorgie av mjukt gungande bas, percussion, smattrande koklockor, handklapp och en kaxig saxofon samtidigt som kören mässar titeln som ett mantra. Efter det råder det ingen tvekan i vilken riktning Herr Moonlight vill ta […][...]

Man kan tänka sig att namnet är väl betänkt. Little Gang är en samling musiker verksamma på många håll, och gästar gör ännu fler bekanta och obekanta. Ändå smälter Half of Everything tämtligen väl samman, i motsats till vad man kunnat ana. Det hålls kort, mörktonat och relativt lågmält. Det bör också konstateras att det […][...]