Vi hinner knappt kliva ombord på rymdskeppet efter att flygvärdinnan hälsat oss välkomna innan programförklaringen Interplanetary Music briserar i en kosmisk discoorgie av mjukt gungande bas, percussion, smattrande koklockor, handklapp och en kaxig saxofon samtidigt som kören mässar titeln som ett mantra. Efter det råder det ingen tvekan i vilken riktning Herr Moonlight vill ta med oss och vad som spelas på vägen.

Inte så att resan mot stjärnorna går i en konstant discotakt, långt därifrån, däremot i en lätt psykedelisk smältdegel som även om den hela tiden bottnar i elektroniken rymmer så mycket mer. En tripp där låtar ofta är så kortfattade att det är svårt att registrera vad det var som precis for förbi. Ett sätt att navigera rätt är att fokusera på titlarna. För även om det kanske inte är helt medvetet håller regeln ju bättre namn desto bättre låt väldigt väl.

Därför är Anywhere musik för andningsövningar medan Buckaroo Banzai är fullfjädrad electroflöjtpop och A Big Ship Passing, trots det kongeniala i att den låter just precis så, har svårt att mäta sig med The Curse of Greyface som i all sin avskalade subtilitet uppdaterar The Beta Bands allra finaste skrammelgung.

Fast Mickey Moonlight nöjer sig förstås inte där. Via nedslag i popig indiesoul och g-funkgung får vi en nedtonad men strålande housedänga i Close To Everything innan helt följriktigt Tangerine Dream får en melankolisk arpeggiobubblande progdiscohyllning i Diamonds in The Mind of Talula.

Utan att egentligen någon gång ta till de stora gesterna lyckas Mickey Moonlight genom att fokusera på de små detaljerna och nästan försynta riktningsförändringar sätt hålla riktningen mot det där ännu okända målet och dessutom ha riktigt roligt på vägen. Så länge han fortsätter med det hänger jag gärna med på resan.