Att Magnus Henriksson som Existensminimum ibland spelar olika instrument bakom eller producerar Moneybrother är egentligen inte särskilt relevant. Mer än för att säga att han på egen skiva inte låter särskilt likartat. För även om beröringspunkter finns är slututtrycket ett annat. De arbetar delvis med samma musiker. Båda gör musik som i sina bästa stunder […][...]

Egentligen borde döden vara ständigt närvarande i våra liv och i vårt samhälle, för det är den ju. Den är något som närvarar i allas våra liv, som en del av cirkeln. Men istället lever vi i en kultur där man gör allt för att förneka dess existens, där gamla människor packas iväg för att […][...]

När jag såg och hörde Cat Power för första gången i höstas fanns inget som antydde att hon skulle släppa en skiva som ”The Greatest” (nej det är ingen samling). Då stod hon på en knappt upplyst scen. Jag minns inte om hon hade ett kompband med sig, det enda jag minns är hennes mörka […][...]

Inga nyårslöften i år heller. Jag tänker inte banta eller sluta äta godis. Inte motionera mer eller försöka vända mitt dygn tillbaka enligt föreskrift. Det har jag gett upp på sedan länge. Sannolikheten att jag skulle bli en bättre person för att jag uttalar ett löfte runt årsskiftet ter sig inte betydande. Försenat nyårslöfte. 7″. […][...]

De danska fanbärarna av pop, för så får man väl ändå drista sig till att kalla dem, är åter. Och rent instinktivt, blev jag väldigt nöjd när jag första gången hörde ”and the Glass Handed Kites”. Mew har hämtat sig från samlingsplattan ”Frengers”, fortsätter där de lämnade av med ”Half the World Is Watching Me”, […][...]

Jag vet att det fanns de som tyckte att jag tjatade för mycket om Burek V under 2003 och säkert en bra bit in på 2004. Jag fullkomligt kärade ner mig långt upp över öronen i den där ganska fula debuten som bar gruppens namn. Nu är de tillbaka med en superfin skiva och jag […][...]

Att ”Bonjour Baberiba Pt II” skulle vara en fantastisk låt förstod jag egentligen redan när jag läste titeln. Och vem kan egentligen stå emot en refräng som går ”Hey baberiba / She's in love with you”? Det skulle vara någon med ett hjärta av sten då. Om man sen som jag tycker att bob hund […][...]

Min första kontakt med Leif Karate var i ett tält i Örebro. Det var i april och det var kallt som fan. Leif Karate var på turné och de släpade med sig ett tält. Jag tyckte att de var dåliga. Så dåliga att jag gick därifrån. Visst det var kylan också, men ärligt talat var […][...]

Det skulle vara ganska lätt att avfärda The Je Ne Sais Quoi som de där olyckliga sista som precis missade postpunkexpressens femton sekunder i mediabruset. Enkelt, om det inte vore för att de faktiskt tar med något helt eget till festen. Där mycket av den nya postpunken dras med problemet att ibland bli lite för […][...]

Likt den elektriska strömmens blixtrande framfart på den här skivans omslag går varenda ton TV on the Radio tar rakt igenom mig. Deras musik får mitt hår att stå och mitt blod att koka. Jag har inte hört något så här säreget och intressant på jävligt länge. TV on the Radios musik är svår att […][...]