Det var med blandade känslor som jag såg framåt mot The Haunteds spelning på lördag natt. Bra eftersom det var längesen jag fick chansen att se bandet live och för att det har varit grymt bra de senaste gångerna jag har sett de rutinerade Göteborgarna. Men det är ändå en speltid som aldrig har passat […][...]

Alison Robertson och Brett Anderson. Foto: Magnus Pettersson, Rockfoto.nu Trots att The Donnas hade den goda smaken att invänta att fotbollsmatchen skulle ta slut var jag en aning sen till spelningen. På håll hörde jag hur introt från senaste skivan Bitchin’ drog i gång konserten, men kunde dock konstatera att det inte handlade om särskilt […][...]

Unga tjejduon First Aid Kit inledde lördagen på Stora Dans. Deras lugna pop passar bra in på en ganska sömnig eftermiddag och rösterna är verkligen bra. De ger ett väldigt blygsamt intryck, klassar sin egen debutskiva som ”ganska bra”, och kanske påverkar det till att jag inte riktigt fastnar. Det händer lite för lite helt […][...]

Var torsdagen lite avslagen, även om jag så klart upptäckt saker som jag borde ha sett i efterhand, främst Jaguar Love, men även VV Brown, var fredagen helt perfekt. Spelningar i i block, med lagom avbrott emellan för matintag och lite paus. Hittade också till Paradiset, som måste vara det bästa öltältet i Hultsfreds historia. […][...]

Trägen vinner. Slutligen fick jag då se Örebroarna i Witchcraft på scen. Och det var precis så jävla bra som jag hade hoppats på. Black Sabbaths ande vilade så klart över spelningen, och bandet i sig också för den delen, och ett tag tyckte jag mig se en slående likhet utseendemässigt mellan gitarristen John Hoyles […][...]

Black Lips på Atlantis. Foto: Jesper Frisk, Rockfoto.nu Man måste nästan älska en sjungande trummis. Och det har Black Lips. Den amerikanska indierockkvartetten intog Atlantis, men kändes en aning malplacerade. Tältet svalde dem närapå och en spelning på Teater hade nog passat såväl bandet som deras musik bättre. Definitivt publikmängden. Men bandet kändes hemtama trots […][...]

En rejäl dos hardcore var vad jag sökte när jag gick till Stora Dans och The Process spelning. Förhandssnack om Converge och Tragedy hade gjort mig rejält laddad. Men vad jag fick var mer Refusedorienterad hardcore, som åtminstone med punkmått kan sägas vara smått progressiv. Inget ont i det i sig, men jag tyckte aldrig […][...]

Inledningen med You ignore them all går på knock direkt. Därefter ökar bandet som borde få något slags pris i ihärdighet, 14 år som skivsläppande akt där de aldrig någonsin kompromissat med deras hardcore ideal. Man har förvisso hört en del gnäll från die hard-fansen att senaste skivan innehåller för mycket radiovänligt material. Och visst, […][...]

Över några polarbröd med tubost och äppeljuice konstaterade både jag och Jonas i morse att gårdagen försvann märkligt fort. Vi anlände vid 13-tiden och såg Anti-Flag, men sedan hamnade vi mest på backstage och hälsade på diverse bekantskaper. Avi från It’s a trap, Kane från I Made This och Copyriot-Rasmus, bland andra. Kane hade med […][...]

Serj Tankian spelade på Hawaiiscenen. Foto: Petter Brandt, Rockfoto.nu Det är ganska besynnerligt att mitt intresse för vad Serj Tankian företar sig vid sidan av System of a Down har varit i stort sett obefintligt. SOAD har jag länge hållit varmt om hjärtat, men Serjs solomaterial har jag faktiskt inte ens hört ännu. Därför är […][...]