Det finns en del givna regler för hur en samling bäst skall sammanställas. En samling av den typ som ”Hello Kids” är (alla låtar som inte fått plats på album) ska vara kronologisk. Det brukar vi väl vara överens om? Men jag vete tusan om det här inte är beviset för att det omvända egentligen […][...]

Fireside tränger sig på. Tumlar runt ens fötter. Som en vårvind som rycker med sig det där lösa vintergruset. Det träffar en i ögonen och får tänderna att gnissla. Trängt sig på har Fireside gjort sedan debuten ”Fantastic Four” 1994. En skiva som för första gången, i varje fall i Sverige, blandade känslosam sång och […][...]

Grand Drives soliga stämsångspop för tankarna till Australien. Jag ser Daryl Braithwaite sitta på sin veranda (”One summer, ni vet) och Crowded House och deras kompisar hoppa i havet (”Weather with you”, kanske ni minns) när jag lyssnar på den här skivan. Det är positivt och lite lagom värmande. Bröderna Danny och Julian Wilson sjunger […][...]

Det bästa med musik är de oväntade fynden. Att bandet du aldrig hört talas chockar dig, som en förälskelse. En förälskelse du måste berätta om för alla du känner. The Celophane Flowers ”Too Good to Be Famous” är ett sånt fynd. Akustiskt avskalat vemod, baserad på såväl country som pop och psykedelika. Sparsamt kompat och […][...]

Jag trodde jag hade skrivit allt som jag kunde förmå att skriva om Christian Kjellvanders musik. Jag hade skrivit om Loosegoats och Songs of Soil (Christian tillsammans med brodern Gustaf Kjellvander). Det var med en tveggad glädjekänsla i magtrakten som jag mottog ”Songs from a Two-Room Chapel”. Skulle inte det här bli tjatigt? Kunde den […][...]

Det fanns bara en vinylskiva i mina föräldrars tunna skivsamling som jag någonsin åtrådde: nämligen ”Johnny Cash at San Quentin”. Denna blåglänsande skiva stod ut rejält bredvid James Last och Ann-Sofie Hansson, men numera bor den som tur är i en av mina skivbackar. Den inhandlades någon gång i början av 1970-talet på Domus i […][...]

När Peter för ett tag sedan recenserade Bob Dylans skiva ”The Freewheelin' Bob Dylan”, gav den åtta och utsåg den till Dylans bästa var det många som satte i halsen. Att ens antyda att den store Bob inte skulle ha gjort någon skiva som enligt Peter var värd mer än en åtta i betyg sågs […][...]

Filmen ”O Brother, Where Art Thou” lyfte upp den riktigt gamla countrymusiken i rampljuset igen. Stilar som appalachian och bluegrass som levt ett ganska undanskymt liv blev plötsligt på modet igen. Soundtracket blev en miljonsäljare och en turné baserad på detsamma planeras. Filmens makt. Samlingen ”Lonesome Valley” riktar sig i första hand till alla som […][...]

I dessa tider när det återigen vräker ner regn över ett redan översvämmat Sundsvall är det välbehövligt med alla former av lokala ljusglimtar. The Thousand Dollar Playboys kanske inte kan få väck vattenmassorna i hemtrakten, men deras nya singel är en rejäl mungipshöjare. ”Got to Keep Moving” är inget mindre än tre och en halv […][...]

Kan musik kännas som om livet rinner ur kroppen? Sådär som på Omaha beach-44, eller Himmelska fridens torg-89. Kan musik beröra sådär som den där killen i parallellklassen som var dubbelt så stor och som kallade en själv för ful, eller den där tjejen som sa att man inte dög? Finns det musikaliska resor som […][...]