När Jack Elliott såg sin idol Woody Guthrie i blixtfart skriva sina sånger, direkt på skrivmaskin, insåg han att det inte fanns en chans i världen att slå det. Han bestämde sig helt enkelt för att istället finna sånger och tolka dem på sitt eget sätt. Så har han fortsatt. Under sin karriär har han […][...]

För mig var fantastiska ”Catalpa” och ”Escondida” bättre i teorin än i verkligheten. Jag sa att jag lyssnade på dem mer än jag gjorde. Jag blev fruktansvärt irriterad på att maxa volymen för att höra melodierna att jag hellre lyssnade på, de just då, mer självklara Feist och Julie Doiron. Samtidigt visste jag att Jolie […][...]

Göteborgs-Posten skriver inför spelningen om hur hon snäst av deras reporter och hur illa hon tycker om att bli fotograferad. Strax innan hon kliver upp på scen får vi veta att vi endast får ta bilder under de tre första låtarna. Det finns inte tillstymmelse till syre i lokalen, dels på grund av bristande ventilation […][...]

Bland murgrönelindade mickstativ och framför en backdrop som ständigt skiftar färg och motiv står Joey Burns tillsammans med Sam Beam och framför ”Red Dust” från Calexicos och Iron & Wines gemensamma släpp ”In the Reins”. Iron & Wine inledde konserten i Göteborg i tisdags med sina stillsamma treackordsballader ackompanjerad av ett blygt band. Satsningen till […][...]

The White Stripes andra album, "De Stijl", är en oerhört imponerande skiva. Det bluesaktiga soundet från debutskivan finns kvar, i Son House-covern "Death Letter", "Why Can't You Be Nicer to Me?" och fullkomligt oemotståndliga "Little Bird". Men det blandas våghalsigt upp med en massa andra stilar; allt från tuggummipop till kabaret och country till hederlig […][...]

När jag såg och hörde Cat Power för första gången i höstas fanns inget som antydde att hon skulle släppa en skiva som ”The Greatest” (nej det är ingen samling). Då stod hon på en knappt upplyst scen. Jag minns inte om hon hade ett kompband med sig, det enda jag minns är hennes mörka […][...]

Öppningen där Bettye LaVette helt utan ackompanjemang sjunger Sinead O'Connors ”I Do Not Want What I Haven't Got” med en röst som låter så raspig och sliten att jag förväntar mig att den ska pulveriseras i ett dammoln om jag slutar lyssna är fullkomligt magisk. När hon sen tar sig an Lucinda Williams ”Joy” som […][...]

Jag lyssnar på Christian Kjellvander för första gången sedan ”Songs From a Two-Room Chapel” kom och något halvår efter det. ”Faya” dyker upp vid samma årstid som debutskivan gjorde, men tre år efteråt, med en tydlig pekpinne att ”nu går du inte ut mer i år, nu är det höst, regn, rusk och whisky i […][...]

”You come here looking for some essential truth about the south or some spiritual revelation. You're not gonna find it, unless by accident or by grace.” Jim White kastar in en 150-kilos betong-Jesus i bakluckan på en handmålad Chevy Impala och ger sig ut för att hitta den amerikanska söderns själ. Den själ han vänt […][...]

Det är nästan höst och tekoppsskivorna anfaller. Gigantiska hästtäcken som skymmer solen. Det är elakt. September som är så fint. De kunde vänta till november. Eller januari. Eller för att citera Shooting John från Helsingborg. ”Giving up hope. Man, it seems to be in fashion this year. And who am I not to follow you?” […][...]