En Big Love-basgång, vibrerande bakgrundsstråkar, ett Missing-beat och inlånad sång. Framsvajande på en evighetslång och ökenmättad Route 66, med illa belysta stråkar och ett ljusskyggt piano som passerar förbi utanför fönstret. Lång natts färd mot dag i en hyrd housekostym. It Feels So Good kanske inte kvalar in i den vanliga medelhavsdästa solskensbilden av Grekland. […][...]

Krig är så konstiga nu för tiden. Vi krigar mot allt möjligt och ibland är det som faktiskt är krig inte krig. Kriget i Irak är ”slut”, men det dör människor i kriget varje dag. I ”försvarskriget” i Afghanistan deltar Sverige som inte varit i krig sedan freden i Örebro 1812 med stridande förband. I […][...]

Ungefär ett år efter att Monarchys album först utannonserades av Mercury Records, kom det till sist ut, och via en helt annan etikett. Under ett helt år hinner en hel del hända. Monarchy var föremål för en kraftig blogghype under våren 2010, men trots en hel näve grabbnäve uppmärksammade remixer (bland annat för Kelis och […][...]

Mitt första beständiga möte med det brittiska doomgänget The Wounded Kings var i en bil, när jag nu tänker tillbaka på det. Jag var på väg till Blekinge för att bevaka det lokala ishockeylagets kvalmatch och hade tagit med mig förra plattan The Shadow over Atlantis som resesällskap. Vill minnas att jag inte riktigt hade […][...]

Fem år mellan varje album är en starkt bidragande orsak till att det är lätt att glömma bort Goapele. Att hon inte gör så mycket väsen av sig vid sidan av den egna musiken hjälper så klart också till. På Break of Dawn har hon arbetat med fler producenter än tidigare. Släppt lite av kontrollen […][...]

Med 2009 års Grand Letdown positionerade sig Scraps of Tape i spetsen av vad vi lite slarvigt kallar postrockgenren. Postrock eller inte, icke desto mindre var bandet att räkna med, en kraft i paritet med, säg, Explosions in the Sky. Med purfärska Resident Flux har man flyttat fram positionerna ytterligare. Det är en mer direkt […][...]

Det kan vara svårt att förhålla sig till artister som släpper album i avsevärt högre takt än det vedertagna max ett album om året. Misstankarna om vad det är de fuskar med kommer. Speciallt om det är en artist som skriver som egen musik. Och som spelar live mellan studiosessionerna. Det är inte i klass […][...]

Pallers beskriver själva sin musik som “Dance music for the lazy, the blazers and for the slightly depressed” och även om det onekligen är väldigt talande är det samtidigt inte riktigt heltäckande. Det som inte riktigt framgår är att Henrik Mårtensson och Johan Angergård dessutom bygger upp allting kring precis så vackra och eleganta popmelodier […][...]

Det är svårt med Styles P. Han är en fantastisk rappare, på min topp 5 varje gång, men ändå hoppas man inte på särskilt mycket när han släpper nya album. Det är som att han siktar för lågt, inte vågar ta för sig av den musik som ligger på det fina bordet. Styles P använder […][...]

Den 6 oktober i år tilldelades Tomas Tranströmer nobelpriset i litteratur. Dagen innan släppte Emil Svanängens Loney Dear sitt album Hall Music med låten D Major, en tolkning av Tranströmers dikt ”C-Dur” från diktsamlingen Den halvfärdiga himlen. Så vältajmat att man nästan skulle kunna tro att Svanängen haft en mullvad i Svenska Akademien. En fin […][...]